Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Solstoftet i jordens atmosfär. Polarsken och jordmagnetism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minimiår.
Solfläckar 1734 45 55 67 76 85 98 1811 23 34 44 56 67 78 89 1900
Norrsken 1735 44 55 66 75 83 99 1811 22 34 44 56 66 78 89 1900
Dessutom förekomma, såsom redan De Marian påvisade
i sitt klassiska arbete af år 1746, längre perioder som
återfinnas i såväl solfläckarnas antal som i norrskenens.
Enligt Hansky är denna periods längd 72 år, enligt Schuster
33 år. Starkt utpräglade maxima förekommo i början och
slutet af 1700-talet, det sista år 1788, hvarefter norrsken
voro ytterst sällsynta åren 1800—1830 likasom en tid vid
midten af 1700-talet. 1850 och särskildt 1871 voro starka
maxima, som sedan saknats.
Beträffande polarskenens höjd finna vi i litteraturen
högst olikartade uppgifter. Den synes i allmänhet vara
desto större, ju närmare äkvatorn observationsorten är
belägen, hvilket ju synnerligen väl öfverensstämmer med
katodstrålarnas ringa nedböjning mot jordytan i de längre
från polen belägna trakterna. Gyllenskiöld fann på
Spetsbergen en medelhöjd af 55 kilometer, Bravais i
nordligaste Norge 100 — 200 km., De Marian för Centraleuropa
900 km., Galle återigen 300 km. Paulsen har på
Grönland observerat mycket låga norrsken, på Island fann han
för norrskensbågarnas topp-punkt hvilken väl bör
betraktas som norrskenets utgångspunkt omkring 400 kilometer.
Dessa höjder, hvilka väl enligt äldre bestämningar äro
ganska osäkra, äro ungefär af den storleksordning som
man kunde förmoda motsvara den höjd på hvilken
solstoftet borde hejdas af jordens luftkrets.
Polarskenen besitta äfven en utpräglad årlig period
hvilken lätt kan förklaras med hjälp af solstoftsteorien.
Såsom vi ofvan sett förekomma fläckarna på solen endast sällan
i närheten af solens äkvator, och detsamma gäller för
facklorna. De tilltaga hastigt i mängd för högre
sollatituder och nå ett maximum vid ungefär 150 sollatitud.
Solens äkvatorialplan lutar omkring 7 grader mot jordens
banplan. Jorden befinner sig i solens äkvatorialplan den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
