Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nebulosatillståndet och soltillståndet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att de alla röra sig i samma led och ha samma
rotationsriktning som centralkroppen solen.
För att förklara detta förhållande ha flera tänkare och
astronomer antagit en åsikt, som enligt de främsta bland
dem kallats Kant-Laplaceska hypotesen. Hos Swedenborg
finner man ansatser i denna riktning. Han antog att vårt
planetsystem under hvirfvelbildning utvecklat sig ur ett
slags kaos, som påverkadt af elektriska och magnetiska
krafter kom att beskrifva en kretsande rörelse kring solen.
Kant införde tyngdkraften såsom den sammanhållande
principen. Laplace återigen korrigerade bort de fel, som
Kant, såsom allt för oskolad inom mekanikens område,
inlagt i sin åskådning. Laplace antog således, att
urnebulosan, ur hvilken vårt solsystem utvecklats, roterade
kring en axel i dess midt, medan Kant antagit, att
rotationen småningom uppkommit genom sammanstötningar af
rätlinigt framilande småkroppar, hvilket ej går att förlika
med mekanikens principer. Enligt Kant skulle vid
systemets sammandragning ringar, ungefär liknande dem kring
Saturnus ha afsnört sig och sedan bildat planeterna och
deras månar (och ringar). Man är nu ense om, att på
detta sätt skulle en massa små meteorer eller småplaneter
ha uppstått, hvilka skulle kretsat kring solen, men den
nuvarande samlingen af stora planeter skulle på detta sätt
ej kunna förklaras. I själfva verket iakttaga vi sådana
stoftringar, som kretsa kring Saturnus, de innersta
snabbast, de yttersta långsammast, alldeles såsom en samling
af ytterst små månar.
Många andra invändningar ha, särskildt på senare tid
af Moulton och Chamberlin, gjorts mot Laplaces
hypotes, som alls icke synes hållbar. Jag har därför ersatt
densamma med ofvan gifna utveckling. Ganska påfallande
är att de yttersta planeternas, Neptunus’ och Uranus’
månar alls icke röra sig i plan som ligga nära ekliptikan,
Neptunus’ måne har till och med så kallad retrograd
rörelse, det vill säga, den rör sig i motsatt led mot hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
