Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 HH. 1. Bydin.
Den konungen enligt Sverges R.F. $ 25 tillkommande rätt att göra
nåd är efter grundlagsstadgandets tydliga bestämmelse inskränkt till
brottmål och kan således ej komma i fråga vare sig i tvistemål eller för
upphäfvande af de uti de processuela bestämmelserna stadgade följder,
ej heller i administrativa ärenden, utan att de äro af brottmålsnatur,
såsom embetsfel. Benådningsrätten leder, likasom restitutionsrätten, sitt
ursprung från konungens makt att, utan afseende på hvad i saken förut
förekommit, sjelf utleta sanningen och bryta skrock- och off-soknir.
Oförenlig med förlikningssystemet kunde någon benådningsrätt för ko-
nungen ej göras gällande, så länge vår fordna landskapsförfattning var
i sin kraft. Ehuruväl konungen vid eriksgata egde bevilja frid åt tre
förbrytare, som ej gjort nidingsverk, berodde äfven i detta fall, lika-
som i andra, efterskänkande af hela straffet eller rättare sagdt åter-
ställandet af friden länge ytterst på målseganden. I Lands-Lagen visar
sig konungens makt i detta hänseende vidsträcktare. Konungen egde
nu att ej allenast gifva förbrytaren lejdebref för att sättas i tillfälle att
få en sak behörigen undersökt, utan äfven fredsbref, som upphäfde
fridlöshetstillståndet för förbrytaren !). I den mån konungamaktens be-
tydelse tillväxte, åberopades benådningsrätten allt mer och mer såsom
en majestätsrätt, Den omtalas såsom sådan redan i patentet om Hög-
målssaker 1 Maj 1563, der konungen förbehåller sig ”sin kungliga auc-
toritet til at benåda och straffa” 2) och i Resol. Ad. besv. 1672 &$
6 omtalas, huruledes det är ”tillståendes konungen allena med Råds
råde, att göra nåd i criminalmåhl”. I frihetstidens författning är emed-
lertid ej ännu konungen uttryckligen tillerkänd rättighet att göra nåd
i allmänhet. Honom var blott enligt 1720 års R.F. $ 2 såsom en yttring
af nåd medgifvet att med Råds råde gifva lejdebref samt ”återgifva dem,
som till äreröriga böter sakfälte, eller ock vanbördige äro, deras heder,
om de den nåden förtjena”. I öfrigt måste benådningen anses inbegri-
pen uti den Kongl. Maj:ts i samma $ tillagda rätt att i alla mål san-
ning utleta, bryta skrock- och off-soknir. Denna rätt innehöll emed-
lertid uti sig ej allenast rätt att mildra utan äfven att skärpa straff
och tillhörde egentligen konungens verksamhet, såsom domare, ej så-
som regeringsmaktens utöfvare. Först i 1772 års R.F. $ 9 är ut-
tryckligen såsom en ovilkorlig rättighet tillerkändt konungen och det
konungen allena (d. v. s. utan Råds råde) att ”göra nåd, återgifva ära,
Y L.-L. Dr. B. vilja 6 Cap. bestämmer vid fråga om förrymd drå-
pere att, om har ”Konungens nådh njuter medh frids bref hans” är han
fri från d2 skyldigheter och den risk, som eljest äro henom föresatta.
2) Jfr Nordström, Bidrag till Sv. Samh. F:s Hist. 2 del sid 438.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
