Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 H. L. Rydin. Om konungens rätt att göra nåd.
Lika litet som regenten eger att utöfva nåd at sujectiva nycker, eger
ej heller en benådad brottsling att ledd deraf fordra orimligheter i strid
mot bestämmelsens tydliga mening. Detta stadgande åsyftar skydd
emot ett så beskaffadt användande af nåden, att ej på nådeväg skall
kunna gifvas den till straff dömde ett straff af annan art än det ådöm-
da, som , om ock till sin objektiva beskaffenhet mildare , dock kunde
subjectivt för den benådade vara hårdare än det ådömda t. ex. ärelös-
het i stället för ett dödsstraff. Ett så beskaffadt skydd kunde ock, då
1809 års Rgform kom till stånd, med hänsyn till förflutna händelser
vara af behofvet påkalladt. Stadgandets betydelse får dock ej ryckas
från den dermed åsyftade mening att utgöra skydd emot en den dömde
motbjudande strafförvandling. Så länge derföre valfribetens begagnande
afser skydd emot sådana straffs påbjudande, som den benådade enligt
sin uppfattning ej vill föredraga framför det ådömda straffet, är hans
vägran att emottaga den gjorda nåden berättigad. Denna frihet till-
kommer honom i den vidsträcktaste omfattning. Han kan vägra e:mot-
tagande af hvarje slags förvandling af straff, huru lindrigt det straff än
må vara, som substitueras. Man kan lätt tänka sig en till straff dömd
person, som heldre lider ett oförtjent straff, än underkastar sig ett om-
byte af straff i nådeväg, ty han skulle genom mottagande deraf alltid
anses hafva gifvit vid hand ett erkännande att den handling, för hvars
företagande han enligt sitt förmenande blifvit orättvist dömd, dock va-
rit i något om än aldrig så ringa grad brottslig. En gräns finnes e-
medlertid, då den benådades valfrihet upphör och det är, då nåden in-
nehåller fullständig benådning, rent upphäfvande af straffet eller gör
slut på ett påbegynt straff. I sådant fall får ej vägran ega rum; ty
brottslingens i rättvisans fordringar grundade rätt kan ej sträcka sig
längre än till rätt att ej undergå annat straff, än det hvartill han blif-
vit lagligen dömd. Om man utsträckte den längre, skulle rätt till väg-
ran inbegripa en rätt att tvinga regeringsmakten till sådana handlingars
föröfvande, som regeringen anser stå i strid med hvad rätt fordrar.
Regeringen skulle nämligen kunna trots dess pligt och rätt att vrång-
visa och orätt hindra och förbjuda, blifva förpligtad att mot sin vilja
och sin öfvertygelse om rätt vidtaga åtgärder, hvarigenom medborgare till
lif, ära, personlig frihet eller välfärd förderfvas. Så svart derföre nå-
den innebär straffrihet, kan dess emottagande ej längre vägras. Hvad
benådning från lifsstraff särskildt angår, kan vägran här alldeles icke
komma i fråga, ty konungen är genom den honom ovilkorligen till-
erkända rättigheten att mildra lifsstraff, ovilkorligen frikallad från skyl-
digheten att anbefalla ett sådant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
