Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 | C. T. Odhner.
Man finner lätt häraf, hvad Vico betraktade som grunden och föremå-
let för sin nya vetenskap, nemligen menskligheten uppvisad såsom en
och identisk hos de särskilta folken samt de nya rättsbegrepp, som
derur måste härflyta. Vid ådagaläggandet af folkens gemensamma na-
tur eller mensklighetens identitet utgick Vico från en analytisk betrak-
telse af den gifna historiska erfarenheten: philologien (hvarunder Vico
äfven innefattar historien) eller vetenskapen om det reella, om språken
och de historiska facta, producterna af mensklig frihet, har att lemna
material åt philosophien, af hvilken detsamma skall upptagas och om-
sättas till eviga sanningar. Den method, Vico härvid använder, utgör
en egen blandning af analys och synthes, som icke kunnat undgå att
ofördelaktigt inverka på den logiska conseqvensen, i det han ömsom
gör gällande tankens fria forskning inom förnuftet sjelft, ömsom det re-
ligiösa eller nationala medvetandets rätt och traditionens helgd, än fram-
håller den philosophiska begreppsbestämningen, än det i allmänna före-
ställningssättet eller erfarenheten gifna. Då nu frågan blir den, efter
hvilka grunder eller criterier det historiska skall förvandlas till allmänna
sanningar, så opponerar sig Vico på det bestämdaste mot Cartesii me-
thod: det individuella förnuftet får ej läggas till grund, är otillräckligt
ast finna det absoluta, det måste derföre underordna sig det allmänna,
objectiva förnuftets auctoritet eller, som Vico kallar det, il certo, det i
allmänna menniskonaturen gifna förnuftiga innehållet (concret och der-
före relativt dunkelt). Och det är blott genom en noggrann analys här-
af, som det individuella förnuftet kan nå det sanna (il vero, det ab-
stract, klart och medvetet, bevisligt sanna). Det är då, som detsamma
finner hos alla, äfven de till rum och tid mest skilda, folk vissa ge-
mensamma grunddrag, hvilka ej kunna förklaras utan att antaga ett
och samma förnuft i alla, en och samma försyn öfver dem alla. Det
förra framträder isynnerhet i språkbildningen, som är hos alla folk ana-
log i sin utvecklingsgång, samt rättsbildningen, som ock försiggår efter
samma eviga lagar hos alla, eller m. a. o. i samhälligheten, som sålun-
da hör till menniskans eviga väsende. Derföre äro ock språket och
rätten grundvalarne och måttstocken för all cultur, båda utveckla sig
parallelt, till allt renare och inre former, från den yttre uppfattningen,
som rörer sig med symboler, till en inre och andlig, som i dessa igen-
känner det absoluta eller väsendet, framträdande under ledning af hi-
storiens högsta enhet eller försynen och religionen. Ty ehuru menni-
Vico, äfvensom Lerminier a. st. ss. 208—14 och Baudrillart Études de phi-
losophie morale II, s. 438 ff. Andra uppsatser öfver Vico finnas t. ex. af
V. Cousin, Ballanche, M. de Belgiojoso m. fl. Vico har isynnerhet blif-
vit framhållen af Fransmännen, men af Tyskarne temligen förbisedd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
