Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om möjligheten af Historiens Philosophi. 33
att det är den menskliga friheten som framkallar detsamma och som
derföratan ej är tänkbar: det är den klarseende och energiske Lessing,
han hvars valspråk var: der Mensch muss nie mäffen, som först gjort
allvar af frihetsbegreppets införande i historien och dymedelst möjlig-
gjort en högre uppfattning af henne. I detta afseende var han en före-
bådare till Kant.
Hade Lessing, deri efterföljande Vico och Leibnitz, närmat frihets-
problemet dess lösning genom en högre och riktigare uppfattning af det
innehåll, som bör bestämma menniskans fria vilja och genom henne tör-
verkligas i historien, så har Kant tagit ännu ett steg till samma mål,
ehuru i annan riktning, i det han sökte bestämma den beskaffenhet af
subjectet , medvetandet, som ensam gör en fri vilja tänkbar. Det hade
icke kunnat läggas någon fast vetenskaplig grundval för den christna
personlighetsprincipen, det christliga frihetsmedvetandet, så länge det
yttre såsom ett reellt sattes emot subjectets blott ideella innehåll och
följaktligen det förra blef det verkliga, sjelfständiga, determinerande för
det senare. Den dualism, som detta innebar, förmådde likväl Kant
blott att försvaga, ej fullständigt häfva. Sedan nemligen Berkeley,
med bibehållande af Lockes obevisade förutsättningar, uppvisat det obe-
rättigade i hans antagande af sjelfständiga materiella ting utom subjec-
tet och sedan Hume under samma principer ådagalagt omöjligheten af
allmängiltig och nödvändig kunskap om erfarenheten, gjorde Kant häraf
den användningen att flytta all erfarenhet inom subjectet och hos detta,
i dess former och lagar uppvisa den förras lagar, ehuru sjelfva materia-
let, som blef genom medvetandets lagar ombildadt till erfarenhet, ännu
för honom qvarstod som verkan af ett yttre, obekant Ding an sich.
Detta hade till följd, att subjectets kunskap blef inskränkt till erfaren-
heten, medan deremot menniskanus oatfvisliga pligtmedvetande, såsom in-
nebärande ett böra eller en lag, som fordrar att förverkligas, förutsät-
ter en förmåga att bestämma sig ur sig sjelf, en autonomi hos viljan,
som är identisk med menniskans egentliga, ehuru för öfrigt obegripliga,
väsende, noumenet. 1 följd häraf uppkomma i vår verld två särskilta
antinomiska causalitetsserier, en bestämd af frihets-, en af erfarenhets-
lagar, och då historiens innehåll eller de menskliga handlingarne å ena
sidan äro frihetsproducter, å den andra phenomener, så blir hon en före-
ning af båda. Egentligen skulle enligt Kant historien inskränka sig till
det enskilta subjectets utveckling, då hans subjectivt-idealistiska ut-
gångspunkt icke innebar någon annan objectivitet än den enskilta er-
farenheten. Men tillvaron af andra coexisterande menskliga individer
upptogs som ett factum; då nu alla dessa måste ega tillfälle och möj-
lighet att realisera hvar och en sin sedelag, men detta icke lät sig göra,
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
