Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 C. T. Odhner.
Åfven för Schopenhauer framställer sig Ding an sich såsom inbegrep-
pet af all realitet, men af honom fattas detsamma pantheistiskt, såsom
en enda, i en mångfald af osjelfständiga ”ideer” sig objectiverande vilja.
Hela den sinnliga verlden är blott ett bedrägligt sken af dessa idéer,
ett spel af sjelfgjorda drömbilder, hvilka antaga skepnaden af sjelfstän-
diga individer. Derföre blir också menniskans högsta mål att söka i
grunden upphäfva detta skenlif, d. v. s. den fullständigaste nihilism i
practiskt afseende. Den historiska conseqvensen häraf, som Schopen-
bauer sjelf uttalat, blir, att ”blott i den enskiltes lif, ej i verldshisto-
rien finnes plan och enhet; verldshistorien är utan direct metaphysisk
betydelse, hon är egentligen blott en tillfällig configuration” 1).
Den andra från Kant utgående riktningen, som grundlades af Fich-
te, började med att visa omöjligheten af ett Ding an sich: all realitet
flyttades inom medvetandet, ej blott formen, utan äfven innehållet var
af detsamma produceradt. Deraf följde, att den fria sjelfverksamhet,
som enligt Kant hörde till sedelagen, blef hela jagets innersta väsende,
hvarigenom äfven friheten kunde bestämmas såsom positiv och sjelf sät-
tande den sinnlighet, som är nödvändig för hennes verklighet. För
möjligheten af samma sjelfverksamhet fordrades dock äfven tillvaron at
andra coexisterande sjelfständiga väsenden, med hvilka jaget stode i
ömsesidig vexelverkan; och ur detta antagande följde rättslagen, såsom
inbegreppet af de vilkor, hvarigenom jaget inskränker sig sjelft i förhål-
lande till andra jag. Såsom garanti för att de enskilte jagen verkligen
ålägga sig den erforderliga inskränkningen, måste deras gemensamma
vilja beklädas med makt att öfvervaka och upprätthålla detta; hvarige-
nom staten uppkommer. Vill man nu på historien tillämpa nämnde
principer, så finner man till en början lätt det otillfredsställande i den
bevisning, hvarigenom Fichte deducerat tillvaron af en mensklighet:
det är nemligen otänkbart, att mina egna, af mig sjelf satta osjelfstän-
diga bestämningar skulle kunna vara med mig lika berättigade person-
ligheter. För mig skuile således aldrig några sådana kunna existera,
om det ock läte tänka sig, att det funnes en mångfald af dylika
för hvarandra främmande och trån all vexelverkan afskurna väsen-
den. I hvilketdera fallet som helst blir historien sådan hon factiskt
förefinnes oförklarad: hon låter icke reducera sig till soliloquia. An-
tager man åter Fichtes bevisning för riktig, så ser man lätt hvad hi-
storien enligt honom har att betyda. Då de sjelfverksamma, sinnligt-
förnuftiga jagen äro det absoluta, så tår historien såsom förverkligande
!) Jmfr Erdmann a, st. III, II, s, 381 ff. Lasaulx Philosophie der Ge-
schichte s. 9, !2),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
