Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om möjligheten af Historiens Philosophi. 53
greppet och i den personlige frie anden såg bistoriens princip och me-
delpunkt. "Vill man någonsin komma till personligheten”, säger Geijer,
”så måste man derifrån utgå och förutsätta den absoluta intelligensen
eller en personlig Gud såsom den ändliga personlighetens grund och vilkor,
i hvilken enhet och flerhet äro lika eviga” !). Denne personlige Gud,
lefvande i hvarje ändligt medvetande, måste dock för att blifva fullt verk-
lig för menniskan och menskligheten af dem erfaras (= för dem uppen-
bara sig), och detta är just innehållet af historien (jfr Lessing). Men detta
successiva tillegnande, detta historiska förlopp innebär just derigenom
en relativ motsats till Gud: huru förklara detta? Inom den Gudomliga
intelligensen eller Förnuftet är af evighet satt hans motbild (Guds
son), den menskliga eller ändliga intelligensen, utrustad med en med-
delad frihet (= relativ sjelfständighet): bäri ligger möjligheten af ett
fall, dess verklighet kan blott erfaras såsom factisk. Detta affall har
yttrat sig så, att en motsats eller ett yttre i förhållande till Gud at
motbilden sjelf blifvit satt, så att han blifvit blott sin egen motbild och
förlorat sitt väsendes inre enhet, hvarigenom hans verld måste framstå
för honom under form af tidens och rummets gestaltlösa chaos. Häri
har den evige och till sitt väsende oföränderlige Guden småningom in-
fört ordning, i det han skapat naturen, det sinnligas innehåll till ett
medel, med hvars tillbjelp den fallna intelligensen på historiens väg ge-
nom fri utveckling af sitt ursprungliga väsende, understödd af särskilta
från evigheten inskjutna element, slutligen kan återvinna den förlorade
enheten med Gud 2). Historiens problem blir således liksom hos Schel-
ling detsamma som religionens, och efter dennas olika former uppstäl-
ler Geijer historiens epocher.
Tager man Geijer strängt efter uttrycken, hvilka af honom ofta
begagnas något oegentligt, så bar han svårt att fullt genomföra det per-
sonlighetsbegrepp, hvarpå han lägger så mycken vigt. Affallstheorien
har varit en stötesten för många, som behandlat det historiska proble-
met, och blef så äfven för Geijer: en philosoph får ej ostraffadt sätta
phantasien i stället för tanken, en sinnlig bild i stället för ett evigt för-
hållande. När Geijer talar om ett ursprungligt affall, hvarigenom sinn-
lighetens allmänna former uppkommit, så har han redan förutsatt och
inskjutit sinnligheten under tidens form såsom vilkor för tänkbarheten
af ett affall, hvilket således står oförklaradt. = Dertill kommer, att om
historiens början skall förklaras mystiskt, eller rättare icke förklaras,
så blir detta förhållandet med hela hennes innehåll, och äfven mensk-
lighetens återgång till sin väsensenhet blir ett språng. Det betänkli-
2) Gejer, Menniskans Historia s. 215.
2) A. a 29. 207, 243—4, 275.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
