Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 C T. Qdhaer.
anden, grundlägger äfven en inre vexelverkan dem emellan !) Den bi-
storiska utvecklingen af hela denna organism framgår efter lifvets orga-
niska lag af progress, culmination och regress, på det sättet, att cul-
men på en gång innebär synthesis för den progressiva riktningen och
thesis för den regressiva. Häraf uppkomma till en början tre fram-
åtskridande åldrar, nemligen först embryots, den omedelbara enhetens
förhistoriska stadium, derpå tillväxtens, omfattande hela historien, un-
der hvilken motsatserna trädt fram och de särskilta organerna af båda
serierna hvar för sig baft sin epoch af ensidigt förherrskande utbildning
på de öfriges bekostnad, slutligen mognadens och harmoniens, då de
alla genomträngande hvarandra skola framträda i relativ sjelfständighet,
kraft och inre vexelverkan och under den med. Gud förenade mensklig-
hetens högre enhet och lifsimpuls framställa en i alla organer och func-
tioner fullt utbildad organism ?). År det mensklighetens bestämmelse
att derefter börja regressen till sin ålderdom och död, så är detta för
henne lika litet som för den enskilte någon förlust: hon kan med glädje
närma sig slutpuokten af sitt jordiska lif, då denna tillika är den nya
födelsen af en högre tillvaro.
Åfven Krauses åsigt innehåller som man ser en anstrykning af
Schellingianism genom den dualistiska coordinationen af ande och natur
hos det gudomliga väsendet. Krause påstår visserligen, att motsatsen
mellan ande och natur. icke rör Guds väsende såsom sådan, men kun-
na det oaktadt Guds attributer af honom icke annorlunda bestämmas
än såsom andliga och förnuftiga, så blir den conseqventa följden, att
alla ändliga urjag såsom enligt honom väsendtligen bestämda af naturen
måste från Guds väsende aflägsnas, hvarigenom åter detta blir en ab-
stract enhet utan verklighet och utan betydelse för de förra, hvilka på
detta sätt förlora sitt förnuftiga innehåll och nedsjunka till naturföre-
mål. Menskligheten har af Krause tydligare än af någon föregående
blifvit postulerad vara en sjelfständig, personlig organism, men att det
skulle stanna vid ett postulat, var klart, då naturen eller sinnligheten
hörde till hennes väsende. Frågar man den Krauseska skolan efter
mensklighetens och historiens ändamål, så får man antingen ett blott
formellt svar, att det består i den fullständiga harmonien af hennes or-
ganer, utan angifvande af den specifiska beskaffenheten häraf, eller ock be-
stämmes detta ändamål ur ethisk synpunkt d. v. s. på samma sätt som
den enskilta menniskans: det blir ingenting annat än en summarisk sam-
maafattning af de enskiltas.
DN Ahrens a. st. ss. 68 ff., 7T2—74.
2) Krause a, st. ss. 255—062; Ahrens a. st. ss. 50, 51, 59, 76—21.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
