Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Exposé och Kritik af Pligtbegreppet enligt Schleiermacher. L’]
Ty hura är det möjligt, att förnuftet skulle tillåta handlingar, som
samma förnuoft förbjuder? Denna motsägelse är tydlig, och den har
varit ett crux för alla s. k. Naturrättsphilosopher ända från Hage
Grotius till och med den, som skarpsinnigast behandlat frågan ur
Natorrättslärarenas synpunkt, nämligen Fichte. Härvid ansågs in-:’
genting vara naturligare, än att, då menniskan egde både pligter och
rättigheter, dessa båda slag af handlingar, såsom Aennes handlingar,
måste härledas ur hennes eget väsende. Hvad pligterna angick, be-
traktades detta såsom en klar sak, hvilket Naturrättsphilosopherna,
liksom andra menniskor, antogo såsom gifvet. Då nu dermed ej tyck-
tes stå tillsammans, att samma förmån tillerkändes rättigheterna, så
blir härigenom begripligt, hvarföre de flesta praktiska philosopher un-
der tiden mellan Grotius och Fichte nästan uteslutande egnade sig åt
desammas utredande. Det var i gryningen af den moderna philoso-
phienas morgon, då man ville helt och hållet afskudda sig det auoto-
ritetetens ok, hviket under Medeltiden legat tungt på philosophernas
skoldror, som Grotius såg sig om efter en naturlig, d. v. s. förnuf-
tig grund för rättsbegreppet. De enda förnuftiga väsenden, som för
honom voro bekanta, och ur hvilkas natur rättigheterna möjligen kun-
de -härledas voro Gudomligheten och menniskan. Men då han ej kun-
de förlika sig med Theologernas obevisade påstående, att alla såväl
pligter som rättigheter egde sin helgd deri, att de voro af Gud be-
fallda, utan ville vetenskapligen bevisa rättigheternas förnuftiga ur-
grund, och dessutom rättigheternas omedelbara härledande ur Guds
vilja skulle tillintetgöra allt menniskans fria handlande vid deras ut-
förande, så var det för honom naturligt att någorstädes hos menni-
skan söka grunden till rättens natur och väsende. De af honom i detta
hänseende framkastade vinkar blefvo sedermera med noggrannhet utför-
da och systematiskt utredda af hans efterföljare; och det är af intresse
att se, huru deras åsigter genom sin egen inre dscAsksg blifvit drifna
från rent sensualistisk uppfattning af rättens väsend2 ända till den
med logisk conseqvens utförda rationalistiska uppfat’ningen af den-
samma hos Fichte, som ur Jagets väsende deducerade både sedlighe-
ten och rätten, hvilkas områden han helt och hållet åtskilde från hvar-
andra. Detta oaktadt och så snart som äfven hos honom ur ”cavna
Jag eller dess natur och väsen båda skulle bärledes, återkommer
dermed dock samma principiella svårighet, som hos de föregående:
att samma förnuft med ena handen tog tillbaka hvad det gaf med den
andra. Det tillät nåmligen och förbjöd handlingar pi samme pång:
förbindelsen och tillåtelsen kommo alltså äfven här i collision med
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
