Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 Fredr. Björaström.
direct retning af nervi phrenici medelst en stark inductionsström, som
har täta intermissioner. Lämpligaste punkterna för dessa nervers ret-
ning träffar man genom att djupt intrycka rheophorerna på hvardera
sidan af halsen öfver musculus scalenus anticus vid yttre kanten af
musculus sternocleidomastoideus. Genom denna retning uppstår genast
en stark contraction af diaphragma med thy åtföljande utvidgning af
brösteaviteten och luftinträde i lungorna. Efter en till två secunder
aflägsnas rheophrerna, eller bättre afbrytes strömmen, och nu inträder
en exspiration genom bröstkorgens passiva sammanfallande, hvilken
äfven kan understödjas genom manuel compression. Genom förnyade
dylika korta retningar af nervi phrenici kan en jemn respiration under-
hållas, ända tills nervernas kraft är uttömd, men till förekommande
af detta bör den använda strömmen ej vara starkare, än att den nätt
och jemt förmår framkalla sammandragningen af diaphragma. På detta
sätt har månget menniskolif blifvit räddadt, sedan öfriga medel svikit
Äfven förlamningarne af de med glatta muskeltrådar försedda or-
ganerna hafva ofta med framgång blifvit elektriserade. Många fall af
lamhet i urinblåsan och deraf beroende stranguri hafva blifvit botade.
M. Meyer har vunnit lyckliga resultater af blåsans faradisation vid eno-
resis nocturna. Duchenne framhåller faradisationens verkningar mot
tröghet i tarmarne, mot förstoppning, till och med mot volvulus, och
fäster bland annat uppmärksamheten på, att trögheten i blåsans och
tarmarnes functioner beror ofta på en förlamning af bukmusklerna eller
diaphragma, hvarföre dessas faradisation ofta är tillräcklig för att bota
nämnda functionsrubbningar. Vi anföra här ett af oss behandladt fall,
som bestyrker denna åsigt.
Paraplegia urogenitalis traumatica.
Byggmästaren A. från Småland, omkring 35 år gammal, hade i Juli
1863 fallit från en ställning och slagit ryggen mot marken, hvaraf värk
och ömhet öfver de nedre dorsalkotorna samt förlamning af benen, af blå
san och ändtarmen uppkommo. Han behaudlades först med vanliga anti
phlogistiska medel, fick sedan äfven strychnin, men då han det oaktadt
efter omkring bhalfannan vecka ännu icke utan tillhjelp af katheter kunde
låta sitt vatten, så försöktes elektrisk behandling den 20 Juli på aftones.
En medelstark inductionsström leddes omkring 5 minuter genom fuktade
rheophorer till buken å ömse sidor om den af urin utspända blåsan. Nå
gon omedelbar verkan häraf förspordes ej, utan han måste på qvällen
tappas med katheter, som vanligt. Följande morgon öfverraskades han deraf
att han sjelf kunde kasta sitt vatten, ehuru endast i smärre qvantiteter.
Samma dag på middagen påkommo häftiga smärtsamma trängningar att ka-
sta urin men utan påföljd, hvarföre han ånyo måste tappas, sedan han
ännu en gång blifvit behandlad på samma sätt med elektricitet. Under
natten till den 22 Juli och hela den dagen kunde han åter sjelf kasta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
