Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 C. J. H. Engstrand.
niskan har en klar insigt i Gudomlighetens natur och väsen. Men
från en sådan uppfattning af samvetet bevarades Fichte — för att ej
nämna hela synpunkten vid hans philosopherande, der det ej blef
fråga om att vindicera tillvaron af en personlig Gudomlighet — der-
igenom, att han bestämde det sanna medvetandet i samvetet att vara
ett omedelbart, d. v. s. ett oreflecteradt medvetande.
Att Fichte mycket bidragit till en riktig uppfattning af samvetets
begrepp, inse vi tydligen af det ofvan sagda. I likhet med Kant står
han i en fullkomlig motsats mot den naturalistiska och empiriska Moral-
philosophien. Det absoluta Jaget hos menniskan var nämligen ett icke
empiriskt eller, positivt uttryckt, ett andligt varande. Men Fichte bil-
dar också en fullt medveten motsats till den supranaturalistiska Moral-
philosophien, till hvilken, såsom vi sett, Kant visade en lutning i en
af sina definitioner på samvetet!). I samvetet uppenbarar sig visser-
ligen ett absolut Jag enligt Fichte, men detta absoluta Jag utgjorde
ock menniskans eget absoluta väsen, och var ej ett annat väsen,
till hvilket menniskan ställdes i ett yttre förhållande, såsom händelsen
varit i den supranaturalistiska Ethiken.
Huru riktig alltså den väg kan sägas vara, hvilken Kant och
Fichte beträdde i uppfattningen af sedlighetens begrepp i motsats mot
deras föregångare, och huru lätt det deraf blef för dem att gifva en
förklaring af menniskans samvete, som i sig innehåller mycken sanning,
så är dock, såsom vi sett, deras uppfattning af dess begrepp och vä-
sen behäftad med brister. Dessa härleda sig isynnerhet derifrån, att
de ej kunde hafva en klar uppfattning af menniskans förnuftiga kän-
slor. Väl hänföra de den moraliska känslan till en class af känslor,
som ej äro empiriska, utan som i stället äro osinliga och andliga.
Men hvad som utgör sjelfva criteriet på dessa känslor kunde de ej
närmare angifva. Och skälet härtill kan ej vara något annat än det,
att de ej kunde göra sig reda för det absoluta hos menniskan, hvilket
enligt Kant endast med tron kunde uppfattas och enligt Fichte måste
vara ett sjelfverksamt sjelfmedvetande, men hvilket i sjelfva verket
ej kan vara någonting annat, än menniskans förnuftiga väsen eller
idé hos Gudomligheten. Men att på sådant sätt uppfatta menniskans
från sinligheten skilda natur, var omöjligt för dem, som påstodo, att
ingen Gudomlighet fanns till för menniskans vetande. Och aldra minst
skulle Kant och Fichte hafva kunnat gifva de osinliga känslorna be-
nämningen af förnuftiga känslor. Förnuftet förklarades nämligen af
Kant vara den högsta formella förmågan hos menniskan eller hennes
!) Jfr ofvan p. 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
