Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 C. J. H. Engstrand.
mande magt, som tillerkändes samvetet, var af en annan beskaffenhet än
den, som tillägges förståndet. Förståndet, säger han, är alltid ointres-
seradt, samvetet deremot är alltid intresseradt i sina domslut. Hvar-
ifrån kom då detta dess intresse? Naturligtvis från vissa dunkla mo-
menter hos menniskan, som hos henne funnos oberoende af förståndet.
Derigenom tyckes samvetet hos Kant erhålla en sådan ställning bland
de menskliga functionerna i theoretiskt afseende, att det tilldelas be-
stämningar, som till en del ega sin tillämpning på förståndet och till
en del på känslan; det erhåller, så att säga, en plats midt emellan för-
ståndet och känslan. Genom vår detaljerade genomföring af den af Kant
använda bilden hafva vi kommit till den insigten, att samvetet ej i
något afseende dömer, utan att det helt och hållet måste räknas till
känslans gebiet hos menniskan, hvilken känsla tvingar menniskans för-
stånd att fälla ett domslut vid hvarje begången handling.
Så förmånligt det var för Fichte att i sin utredning af det inskränkta
— menskliga — subjectet ej behöfva störas hvarken af naturen eller af
Gudomligheten, af hvilka den förra förklarades för en negation, den
sednare åter för en illusion, så kunde dock speculationen ej länge nöja
sig med en sådan till vådliga conseqvenser lätt ledande lära. Man började
efter Fichte återigen sätta Gudomligheten i spetsen för vetenskapen.
Men denna Gudomlighet blef pantheistiskt uppfattad af Schelling och
Hegel, hvadan hos dem ej kunde blifva fråga om något absolut inne-
håll hos det menskliga subjectet såsom specifiskt menskligt. Af rädsla
för den anthropotheism, man i vissa afseenden — och detta ej utan
skäl — trott sig finna hos Fichte, tillerkändes det individuella subjec-
tet såsom sådant i intet afseende någonting absolut varande. Derige-
nom afsvalnade intresset för sådana begrepps utredning, som utgöra
kännetecken på någonting absolut hos menniskan såsom blott sådan.
Då nu samvetet hör till dessa, blef ej fråga om att undersöka det-
samma. Och inlät man sig någon gång derpå, så kom man vanligen
till en förvänd åsigt om dess natur och väsen — hvarpå vi såsom e-
xempel kunna anföra Hegels yttrande, att menniskan eller rättare det
absoluta väsendet sjelft — vi skulle säga Gudomligheten, om nämligen
Hegels absoluta väsende företedde någon likhet med en personlig Gud
— i samvetet ”står på språng” att öfvergå till det onda!)
Då den pantheistiska tendensen inom philosophien är den herskande
i våra dagar, eller, om systemer uppstått för att bekämpa densamma,
dessa visat sig i mer eller mindre grad luta till Realismen — vare sig
!’) Hegel, Grundlinien der Philosophie des Rechts, Berlin 1821, p. 185.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
