Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gifves det ett irrande samvete? 21
vilja derföre här uppkasta den frågan till besvarande, om den definition
på samvetet, vi uppställt såsom den enda riktiga, står i strid med det
populära uttryckssättet, att samvetet är ”Guds röst i menniskans hjerta.”
Samvetet, såsom ett criterium på menniskans moraliska beskaffen-
het vid en särskild handling, är menniskoidéens — hennes förnuftiga
väsendes — på ett dunkelt sätt actuella närvaro hos den tillvarande
menniskan, hvadan det kan sägas vara detta väsendes ” röst” i men-
niskans inre. Men då en idé eller ett förnuftigt väsende ej kan finnas
utan ett absolut väsende, som tänker henne och som sålunda har henne
till sin bestämning — för hvilken sanning flere bevis kunna från meta-
physisk synpunkt anföras, men hvarmed vi ej här kunna sysselsätta
0s8 —, så förutsätter ock menniskoidéen Gudomligheten sjelf. En idé
hos Gudomligheten måste hafva någon likhet med honom. Mennisko-
idéen har sålunda ock en sådan likhet. Är nu samvetet ett medve-
tande om menniskoidéns actuella närvaro hos menniskan på ett dun-
kelt sätt, så kan ock dess närvaro i viss mening sägas vara Gudom-
lighetens närvaro hos menniskan, hvadan vi se, att en speculativ tanke
ligger under det vanliga föreställningssättet, att samvetet är ”Guds röst
i menniskans hjerta.”
Att vidare för det andra samvetet ej kan vara en omdömesförmåga
hos menniskan, är lätt att inse. Omdömet tillhör nämligen den för-
mågan hos menniskan, förmedelst hvilken hon kan subsumera det en-
skilda under det allmänna. I moraliskt afseende kan detta ske antin-
gen på det sättet, att menniskan dömer, hvilka handlingar af henne
böra företagas såsom varande i öfverensstämmelse med sedelagen, eller
om denna redan företagna handling varit sedlig eller icke. Det, hvar-
igenom ett sådant afgörande sker, är förståndet eller en rent formell
förmåga hos menniskan. Och dessutom inses orimligheten af att be-
stämma samvetet såsom en sådan formell förmåga af det factum, att
samvetets röst gör sig hörd hos menniskan äfven utan en theoretiskt
utbildad omdömeskraft. Det hjelper ej menniskan att undskylla en
osedlig handling genom det påståendet, att hon ej noga reflecterat på
densamma. Åfven utan en sådan reflexion höres samvetets röst, hvadan
det ej kan sägas vara en omdömeskraft hos menniskan, utan i stället
måste vara en känsla !).
Och dermed inse vi ock, att samvetet ej heller är en domare öfver
menniskans handlingar, en ”judex iwternus.”, Domen öfver en handling
tillhör den förmåga, som kan referera handlingen till sedelagen och
derigenom inse dess förhållande till denna. Som en sådan klar insigt
tillhör förståndet, så är detta domaren ?).
!) Jfr Ribbing, anförda ställe p. 8—10, 23.
2) Ife Ribbing, anförda ställe p. 23—24.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
