Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 C. J. HB. Engstrand.
rädig om, att han verkligen erfar en disharmoni vid ett osedligt hand-
lande. Men likasom den smärtfulla känslan hos deu sjuke ger honom
anledning att antingen genom sig sjelf eller genom nigon annan fälla
ett omdöme om beskaffenheten af sjukdomen och af de läkemedel, som
kanna häfva densamma, så är ock det s. k. onda samvetet — känslan
af disharmopni vid ett osedligt bandlande — en sporre för den moraliskt
sjuke att närmare undersöka sitt moraliska förderf samt att söka få
reda på botemedlen för dettas afhjelpande. Och likasom det kan lyc-
kas den kroppsligt sjuke bättre eller sämre i botemedlens finnande, så
kan det ock lyckas den moraliskt förderfvade bättre eller sämre i upp-
hjelpandet af hans moraliskt sjuka tillstånd. Såväl den förre som den
sednare kunna misstaga sig iörande de medel, som böra användss.
Men lika litet som för den förre irringen ligger i hans kroppsliga smärta,
lika litet kan för den sedvare irringen sägas ligga i hans samvete.
För båda ligger irringen i deras förstånd, för den förre i bans empiriska,
för den sednare åter i hans moraliska förstånd. Det kan hos båda
finnas en svag omdömesförmåga, hvilken af tillfälliga omständigheter
föreg vilse i sin uppfattning. Afven genom denna vår betraktelse hafva
vi sålunda tunnit, att det ej gifves något irrande samvete.
Slutligen kunna vi ock tillägga, att de båda philosopher, hvilka
bäst lyckats att förklara samvetet, nämligen Kant och Fichte, varit af
den åäsigten, att samvetet ej kan irra!), hvilket ock såsom ett histo-
riskt bevis kan tilläggas till de af oss för denna sanning redan anförda.
Har man sålunda gjort sig reda för samvetets begrepp, så blir
deraf en sjelfklar conclusion, att samvetet ej någonsin kan missleda
menniskan. Vi kunna alltså utan betänkande gifva det svaret på den
frågan, som gifvit oss anledning till denna afhandling, att det icke
gifves ett irrande samrete.
1) Jfr Kant, Tugendlehre, Sämmtliche Werke IX p. 248; PFickte, Sy-
stem der Sittenlebre p. 226.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
