Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 Gustaf Leopold Collinder.
Det har blifvit föreslaget, att den Lutherska kyrkan borde till
begagnande vid sitt allmänna skriftermål allmänt upptaga den första
af nu sednast nämnda liturgiska former för skriftermål, emedan ä-
tergången till den för utöfning af speciell själavard sa nödvändiga
privatbikten derigenom bäst kunde beredas. Nalunda skulle vid
allmänt skriftermal en och en i gender under handpåläggning aflösas
ovilkorligt. Icke heller borde man stanna vid formeln: ”Jag för-
kunnar dig syndernas förlatelse” etc., utan atertaga den ursprung-
liga: ”Jag säger dig fri, ledig och lös” ete. Man föreställer sig,
att genom en sadan aflösning hos församlingarna omsider skulle
vakna en åstundan efter det evangeliska löftesordets speciella till-
lämpande pa hvarje enskild efter hans individuella behof. Vidare
borde enligt nämnda liturgi ett af skriftebarnen högt föreläsa syn-
dabekännelsen, och de öfriga på själasörjarens framställda biktfrågor
med sitt ja instämma uti hvad detta ena skriftebarn i allas namn
bekänt. Derigenom — tänker man — skall omsider hos skriftebar-
nen väckas ett behof att med egna ord uttala sin syndabekännelse
inför Herren och biktfadren, hvarefter till det sålunda väckta be-
hofvet det forn-lutherska biktsamtalet skulle nästan af sig sjelft an-
knyta sig!). Under förutsättning, dels att hvarje serskildt skrifte-
barn, hvars kristliga tänkesätt och lif själasörjaren icke rätt kän-
ner, före ett sadant skriftermal sorgfälligt och noggrant pröfvades,
dels att kyrkan sattes i tillfälle att från en sädan aflösning tillba-
kahälla de ovärdiga, kunde visserligen ett sa anordnadt skriftermål
rättfärdigas, men i annat fall torde det mera skada än gagna. Ser-
skildt hvad var svenska kyrka beträffar, anse vi ifrågavarande
liturgiska anordning ingalunda lämplig. Vara skäl äro följande.
Först och främst är biktfrågan, hvilken krattig erinran hon än må
anses bibringa om hvad till aflösningens rätta emottagande hörer,
ingalunda något medel, hvarigenom själasörjaren på ett personligt
och närgående sätt kan undersöka själstillständet hos den enskilde.
Vidare om ock communionförhöret enligt svensk kyrkoordning är
afsedt att bereda tillfälle till dylik pröfning, så torde lätt inses, att
det ej uppfyller denna sin bestämmelse. Ty äfven om detta förhör
sorgfälligt hölles, hvilket tyvärr alltför ofta icke är händelsen, så
kunde dock detsamma, dels emedan manga derifrån uteblifva, dels
äfven derföre, att det försiggår med samtliga communicanterna på
en gång, för ingen del ersätta den noggranna, på hvarje individs
speciella själstillständ ingående pröfning, som innebars uti den äld-
!) Jfr Kliefoth, sidd. 501—510.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
