Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 234. Han är min sång - 235. Ljus i dalen - 236. En Gud, som hjälper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
337
Kör.
-r *
II mf
.///’
I
n
=1=5=1
är min sång, Han är inin sång, Tills jag för tro - nen där en gång Får
K i N I , h I * h I h I N I h j ,
I • b I* Ib
I P I
IjCD
i f f f ib i ■#■■*•— .r b r *-
1 P
stäm-ma
Om
h
I
P I
Je - sus min, Som köpt mig med sitt blod till sin.
h J. h
_^_.
i is I h ■ 1 h I
235. Ljus i dalen. 236. En Gud, som hjälper.
1. Det lyser i mörka dalen,
När Jesus emot mig ler.
Då skingras de bittra kvalen,
Ty kärlek i allt jag ser.
Ej någonting mig förskräcker;
Han leder mig med sin hand,
Tills morgonen en gång bräcker
Där uppe i ljusets land.
Kör: Han följer mig, han följer mig,
Han är mitt ljus på livets stig.
Ej någon ann’ mig lysa kan
Igenom dalen såsom han.
2. Han aldrig de sina sviker,
Han följer i med och mot.
Allt mörker för honom viker,
Och nattliga dimmors hot.
I dalen hans röst jag hörer;
Den tystar min klagans ljud.
Sitt barn i triumf han förer
På stjärnestig hem till Gud.
3. Det bräcker en dag omsider,
Och fröjdernas morgon gryr.
Var dimma, snart vad det lider,
För glimmande solen flyr.
På hemlandets sköna höjder,
Där ljuset för evigt ler,
Jag skådar min Gud förnöjder;
För dalen jag räds ej mer.
K. G, S.
3.
Visst ha vi en Gud, som hjälper
De sina i kamp och strid!
Ej någonting då oss stjälper;
Han hjälper i rattan tid.
Han hjälper i bittra nöden,
Han hjälper i med och mot,
Han hjälper i själva döden,
I svallande vågors hot.
Kör: Min hjälp han är, min hjälp han är!
Min frälsnings Gud är alltid när.
Till korsets stam jag får gå fram;
Min frälsnings klippa är Guds
Lamm.
Han aldrig de sina glömmer,
Han hjälper som ingen ann’,
Om än han i moln sig gömmer,
Dock tron honom finna kan.
När fränder och vänner sluta
Och ensam du lämnas kvar,
Du får till hans bröst dig luta
Som barnet till älskad Far.
När ofta du går och tänker,
Att glömd och förglömd du är,
Sin nåd han ånyo skänker
Och dig uti famnen bär.
O,’ kärlek förutan like!
Den värmer mitt hopp, min tro;
Han hjälper mig till sitt rike,
Där evigt jag finner ro.
K. G. S.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
