Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Artisten på modet - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
»Skulle komma ihop sig, menar du? Nej men,
kära du, det kan jag väl aldrig tänka mig. De äro
ju inte några pojkar längre, och den gamla historien
är nog glömd för länge sedan. De hafva väl fått an-
nat att tänka på, och —»
Generalskan tystnade hastigt, ty Hörner kom i
detsamma i dörren, glad och upplifvad, och drog med
sig den unge artisten in i rummet, hållande ett säkert
tag med sin arm under hans, och ropade helt obe-
kymrad om alla de andra, som trängdes efter dem
in i rummet:
»Seså, kom nu bara. Här träffar du gamla be-
kanta, som du säkert inte glömt. Se här fru gene-
ralska, här min fröken, ha’ vi honom. Tillåt mig
presentera —»
»Någon presentation behöfs ju icke,» inföll ge-
neralskan med bastig fattning, i det hon gick emot
dem och räckte den unge mannen sin hand, »och här
är ju dessutom herr Skog hemma hos sig. Här är
det vi, som äro hans gäster, och han bjuder sanner-
ligen på sådant som man inte ser alla dagar.»
»Fru generalska,» stammade Lars, som icke anat
att han skulle träffa dem, »det här är verkligen en
lyckodag för mig. Först min gamle lärare och sedan
— sedan — »
»Så gamla vänner,» fortsatte generalskan, »jag
hoppas det var det ni ville säga.»
»Ack mera än sål» svarade Lats varmt och
försökte hämta sig från den förvirring, som han i
första ögonblicket icke kunnat bekämpa, »ty jag har
icke glömt —»
»Inte vi heller,» sade Signe sakta och räckte
fram sin hand, »och när vi nu se allt detta, som bär
vittne om så mycken — så stor —»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
