Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Artisten på modet - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
»Nej, men snälla mamma. Det är ju ingen mer
än vi som veta, att —»
»I morgon vet hela världen det. Åh, att på detta
sätt prisge det enskilda lifvet åt en skandalhungrig
allmänhet — det är afskyvärdt — det är otacksamt !
O, att endast minnas det dåliga, icke det goda.»
Generalskan hade så småningom höjt rösten, och
Lars hörde nu med stigande häpnad hennes häftiga
anklagelse. Det hade han således vunnit — det var
frukten af hans långa, ihärdiga arbete. Han var nära
att brista ut i ett bittert hånande skratt åt sig själf
— i förebråelser mot dem, som så missuppfattade
hans afsikt, då Hörner förekom honom genom att närma
sig generalskan och utbrista:
»Men min bästa fru generalska, här finnas de
ju båda, och man kan inte framställa det ena, utan
att gifva plats också åt det andra. Det är nu ep gång
så, att ondt och godt beröra hvarann så nära här
i världen.»
»Om ni haft det ringaste minne af det goda man
gjorde er,» sade generalskan häftigt, i det hon vände
sig till den allt mera förvånade artisten, »så hade ni
aldrig satt pensel på duken för att måla något så
förolämpande för oss som detta. Och den där taflan
ämnar ni verkligen ställa ut här?»
»Ja, det är min mening,» svarade Lars med af
harm sammanbitna tänder.
»Det är nog för oss. Jag behöfver inte veta mera.
Kom Signe. Här hafva vi ingenting mera att göra.
I morgon dag fara vi hem till Vernersnäs.»
Och utan en hälsning till afsked, utan att den
unga flickan hann yttra ett ord, drog hon henne med
sig ut och slog igen dörren med en häftighet, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
