Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
välbebekanta, icke minst då det gäller parti- och
skrånamn.
Vagantförbunden efterapade på det mest
närgångna och galghumoristiska sätt de
kyrkliga bruken och plägsederna.
De hade sin egen påfve, primas, biskop, sina
munkar med säte och stämma i klosterkonvent,
sina dekretaler — påfliga påbud särskildt
rörande kyrkotukten — och sina ordningsregler.
Enhvar, som intogs i orden, måste aflägga
ett löfte, till punkt och pricka liknande ett
högtidligt klosterlöfte. Därefter undergick han
ett slags dop, hvarvid gafs honom nytt namn.
Halfnakna, under oanständiga upptåg drogo
de till sist omkring, tiggde och rånade i
prästgårdarne och förehöllo de andliga deras plikt
att understödja dem.
Med svärd och hellebarder bröto de sig in
och tilltvungo sig med skymford och våld de
penningar, som voro bestämda för ortens
fattiga. Därpå drogo de med sitt byte till
värdshusen, där de festade upp eller spelade bort
vid tärningar och kort alltsamman.
Ett af deras ordspråk var: »hvad slumpen
tager, ger den i morgon dubbelt igen; olycka
i spel, lycka i kärlek!»
»Mången», heter det, »förlorade vid
spelbordet till sist sina kläder, och, huttrande af köld,
ropade han: ve och skada — hvad vi ha för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
