Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sider ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AUGUST STRINDBERG
95
af »Tryckt och Otrvckt« och detta sunda syn på det evigt förhärligade
kvinno-släktet delas visst af en icke obetydlig del af vår tids manliga individer — så
kan ju det epitet som man på grund däraf blir tillerkänd vara tämligen likgiltigt.
— Då Strindberg någon sällsynt gång träffar en värkligt fullgod representant för
Evasläktet, underhåller han sig gärna med henne, det synes bäst af det stora
för-troende han visar en af sina basta vänners älskliga unga hustru.
Icke endast författarens vanner, men äfven hans egna familjeförhållanden ha
ju af honom gjorts till föremål för literär behandling. »Inferno«-kapitlet om
Beatrice, diktarens lilla dotter i det andra äktenskapet, är genomandadt af den varma
faderskärlek, som Strindberg delar melian sina fyra nu lefvande barn, däraf de
tre äro från första giftet. De två äldsta af dessa sistnämda äro tvänne flickor på
18 och 17 år, af hvilka den senare för en tid sedan vid en privatsoiré i
Helsingfors debuterade som skådespelerska i ett af henne själf författadt litet skådespel.
Den yngste af dessa tre syskon är en 13-årig gosse, Strindbergs ende son. Då
diktaren tillfrågades hvad hans son skulle blifva, svarade han: Guldmakare
naturligtvis, men tillsvidare först kemisti Och att det är allvarligt menadt visar äfven
den gåfva, som fadern en gång gifvit sin son: då Strindberg nämligen lämnade
Sverge, nedtryckt och förtviflad öfver alla motgångar, sände han till sin son -i
Helsingfors hela det till flere tusen kronor värderade laboratorium, som den
bekante L. O. Smidt, författarinnan prinsessa Karadjas fader en gång skänkt honom.
Med anledning af hvad författaren själf en gång i ett mörkt ögonblick offentligen
förebrått sig och med hans många fienders taktlösa och som oftast osannfärdiga
insinuationer i friskt minne anser jag det icke ur vägen att göra uppmärksam på
att de summor, med hvilka Strindberg bestrider sina barns uppfostran, äro allt
utom små. Man torde näppeligen lätt kunna finna en familjefader, som närer en
uppriktigare kärlek till och drager bättre forsorg om sina barn, än just den man
som motståndarne i sin stora hänsynslöshet sökt såra på de mäst privata omraden
utan att han gifvit skäl därtill och hvilka insinuationer diktaren måste känna
tnot-vilja att gendrifva, därest de trängt fram till hans öron.
Strindbergs humor har under senare tider betydligt förbättrats, af hans
folkskygg-het återstår endast en naturlig motvilja att ingå nva bekantskaper, hvilket ingen
torde ha rätt att förebrå honom, och ingen är gladare i vännemas lag än just han.
Det märktes icke minst på diktarens 50-åriga födelsedag den 22 sistlidne Januari.
Hans hela uppträdande den dagen är ett glädjande tecken på huru han förändrat
sig sedan han skref »Inferno« och det är karaktäristiskt för våra dagars Strindberg.
Jag vill för den skull dröja något närmre vid denna dag.
Strindberg tillbrakte hela formiddagen med att mottaga och besvara
lvckönsk-ningstelegram, hvarjämte han mottog en mängd personligt gratulerande, som fyllde
hans bostad med blommor. Kl. 4 intog han middag hos vännen Waldemar Bülow
och bordet räknade på födelsedagsbarnets önskan endast ett fåtal kuvert. Strindberg
hade infunnit sig under vilkor att intet tal komme att hållas, ty då hotade han att
ögonblickligen gå. Det oaktadt reste sig varden och foreslog i få ord en skål för
diktaren och vännen August Strindberg. Efter en kort stund började skalden le på sitt
älskliga och hjärtevinnande sätt: Jag visste ju nog att du icke kunde tiga, sade han
och drog upp ett manuskript, som utgjorde ett ypperligt och formfulländadt tal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
