Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själf i förhållande till Edvard tänkte hon icke
längre. Kaptenen hade också blifvit vidtalad att
fästa Edvards uppmärksamhet på den unga flickan,
men Edvard, som alltjämt hårdnackadt höll fast
vid sin forna kärlek till Charlotte, såg hvarken åt
höger eller vänster, utan uppgick helt och hållet i
glädjen öfver att ändtligen komma i besittning af
en så lifligt efterlängtad lycka, som genom en följd
af händelser tycktes för alltid skola bli honom
förvägrad.
De båda makarna ämnade just gå ned genom
anläggningarna till slottet, då en betjänt skyndsamt
kom klättrande upp emot dem och redan på långt
håll skrattande ropade: »Skynda sig ner, nådiga
herrskapet! Herr Mittler har sprängt in på
slottsgården. Han skrek åt oss allihopa, att vi skulle
söka reda på er och fråga, om han behöfdes?
’Om jag behöfs?’ ropade han efter oss; ’hör ni!
Men fort, fort’!»
»Den komiska människan!» utbrast Edvard.
»Kommer han icke just till pass, Charlotte?»
»Skynda dig tillbaka,» befallde han betjänten,
»och säg honom, att han behöfs, att han behöfs
oundgängligt! Bed honom sitta af. Drag försorg
om hans häst, för in honom i salen och servera
honom frukost! Vi komma efter strax.»
»Låt oss taga närmaste vägen,» sade han till
sin hustru och vek in på gångstigen öfver
kyrkogården, som han eljes plägade undvika.
Men hur förundrad blef han icke, då han
fann, att Charlotte också här sörjt för att
tillfredsställa känslan. På samma gång hon så mycket
som möjligt skonat de gamla grafvårdarna, hade
hon förstått att jämna och ordna allting så, att
det gjorde intryck af en behaglig plats, vid hvilken
ögat och fantasien gärna dröjde. Äfven den äldsta
sten hade hon unnat dess ära. Allt efter årtal
voro de uppresta, infogade eller på annat sätt
anbragta invid muren, till och med den höga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
