- Project Runeberg -  Valfrändskap /
54

(1903) [MARC] [MARC] Author: Johann Wolfgang von Goethe Translator: Walborg Hedberg With: Hellen Lindgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 54
utom en stilla, öm sympati för henne uppstått i
hans hjärta. Mot alla var hon tjänstvillig och
förekommande, men det tycktes hans egenkärlek,
som om hon vore det mest mot honom. Nu kunde
det icke längre sättas i fråga, — hon hade redan
lagt noga märke till, hvilken mat han tyckte om, och
hur han ville ha den lagad, hur mycket socker
han plägade taga till teet och annat i den vägen.
Isynnerhet var hon särskildt aktsam att afvärja allt
slags drag, för hvilket han var öfverdrifvet känslig
och därför ofta kom i strid med sin hustru, hvil-
ken icke kunde få det nog luftigt. Lika godt besked
visste hon i fråga om trädskolan och trädgården.
Hon sökte befrämja, hvad han önskade, undanröja,
hvad som kunde göra honom otålig, och blef honom
sålunda inom kort oumbärlig likt en vänlig skydds-
ande, hvars frånvaro redan började förefalla honom
tryckande. Härtill kom ytterligare, att hon tycktes
språksammare och mera öppenhjärtig, då de träf-
fades på tu man hand.
Edvard hade trots sin mognare ålder alltid
bibehållit något barnsligt, som särskildt tilltalade
Ottilies stora ungdom. De påminde sig gärna de
flydda tider, då de först sett hvarandra, och dessa
minnen sträckte sig ända till de tidigaste åren af
Edvards kärlek till Charlotte. Ottilie påstod sig
ännu minnas de två som det vackraste paret vid
hofvet, och om Edvard frånkände henne möjlig-
heten att komma ihåg något sådant från sin allra
spädaste barndom, så framhärdade hon likväl i,
att hon klart mindes särskildt en gång, då hon
vid hans inträde gömt sig i Charlottes knä, — icke
af rädsla, utan af barnslig öfverraskning. Hon hade
kunnat tillägga, — därför att han gjorde så lifligt
intryck på henne, därför att hon tyckte så mycket
om honom.
Genom dessa förhållanden hade en mängd
göromål, som de båda vännerna förut gemensamt
sysslat med, blifvit en smula försummade, så att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:47:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/valfrands/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free