Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
blef han icke, då han ögnade igenom de sista
sidorna!
»I himlens namn!» utbrast han. »Hvad är
detta? Det är ju min stil!»
Han såg på Ottilie och sedan åter på det
skrifna, — i synnerhet slutet var alldeles, som om
han skrifvit det själf. Ottilie var tyst, men hon
hlickade honom med den största tillfredsställelse
in i ögonen. Edvard sträckte ut armarna.
»Du älskar mig!» ropade han. »Ottilie, du
älskar mig!»
Och de höllo hvarandra omslutna. Hvem som
först fattat om den andre, skulle varit omöjligt att
afgöra.
Från detta ögonblick var världen förvandlad
för Edvard, han var icke mera, hvad han varit.
De stodo framför hvarandra, han höll hennes
händer, och de sågo hvarandra in i ögonen, färdiga
alt åter omfamna hvarandra.
Charlotte och kaptenen trädde in. Vid deras
ursäkter för att de dröjt så länge, log Edvard för-
stulet.
»Ack, ni komma alldeles för tidigt!» sade han
för sig själf.
De satte sig ned till aftonmåltiden. Gästerna
under dagen kritiserades. Uppeldad af sin kärlek,
talade Edvard godt om alla, alltid skonsamt, ofta
berömmande. Charlotte, som icke riktigt var af
hans åsikt, lade märke härtill och skämtade öfver
att han, som annars alltid lät den strängaste kritik
öfvergå sällskapet, så snart det aflägsnat sig, denna
dag var så mild och öfverseende.
Med värme och innerlig öfvertygelse utbrast
Edvard: »Man behöfver endast älska en varelse
riktigt af hjärtat, så förefalla en alla andra älsk-
värda !»
Ottilie slog ned ögonen, och Charlotte stirrade
framför sig.
Kaptenen tog till orda och sade: »Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
