Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 149 —
bildande konstnären kan man på det tydligaste märka,
att människan allraminst förmår tillägna sig det,
som är hennes särskilda tillhörighet. Hennes verk
öfverger henne, liksom fåglarna det bo, hvari de
blifvit kläckta.»
»Arkitekten har framför allt härvidlag ett
sällsamt öde. Hur ofta uppbjuder han icke hela
sin begåfning, hela sin kärlek för att frambringa
rum, från hvilka han måste utestänga sig själf!
De kungliga salarna ha honom att tacka för sin
prakt, men han får icke själf njuta af den. I temp-
len drar han en gräns mellan sig och det allra
heligaste, han får icke mer beträda de trappsteg,
som han lagt för att göra helgedomen ännu mer
upplyftande majestätisk, liksom guldsmeden endast
på långt håll tillber monstransen, hvars emalj och
ädelstenar han sammanfogat. Åt den rike öfverläm-
nar byggmästaren med palatsets nyckel all dess be-
kvämlighet och lyx utan att själf få någon del däraf.
Måste icke småningom på detta sätt konsten aflägsna
sig från konstnären, då verket, som ett barn, hvil-
ket man utrustat, icke längre återverkar på fadern?
Och hur mycket skulle icke konsten befrämja sig
själf, om den vore bestämd att nästan endast syssla
med det offentliga, med det som tillhörde alla och
således också konstnären!
»Hos de gamla folken fanns en föreställning
af djupt allvar, och som kan synas hemsk. De
tänkte sig sina förfäder sittande på troner i stora
underjordiska hvalf under stumt samspråk. Om
den nye, som trädde in, var nog värdig, reste de
sig och nickade åt honom till välkomst. I går då
jag satt i kapellet och såg andra snidade stolar stå
rundt omkring min, föreföll denna tanke mig helt
angenäm och lockande. »Hvarför kan du icke bli
sittande?» tänkte jag för mig själf, »sitta stilla, för-
sänkt i dig själf, länge, länge, tills slutligen dina
vänner komina och du stiger upp’och anvisar dem
deras plats med en vänlig nick.» De färgade gla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
