Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153 —
Under det att Charlotte med tanten och fäst-
mannens affärsombud arbetade på att fastställa de
inre förhållandena och Ottilie med sina under-
ordnade visste att sörja för, att ingenting saknades
trots ett så stort tillopp af gäster, utan att jägare
och trädgårdsmästare, fiskare och handelsmän voro
i ständig rörelse, tedde sig Luciane alltid som en
brinnande kometkärna, hvilken drar en lång svans
efter sig. De vanliga sällskapsförströelserna före-
föllo henne snart tråkiga. Det var knappt, att hon
unnade de allra äldsta fred vid spelbordet, — hvar
och en, som var någon smula rörlig — och hvem
lät icke gärna sätta sig i rörelse af hennes inta-
gande påflugenhet? — måste med om icke i dansen,
så i pantlekar och andra upptåg. Och fastän allt
detta, liksom sedan pantutlösningen, var beräknadt
enkom för henne, blef dock ingen, i synnerhet
ingen manlig individ, hurudan han än för öfrigt
månde vara, alldeles lottlös, •— ja, det lyckades
henne till och med att fullständigt för sig vinna
ett par äldre, framstående personligheter, därigenom
att hon tog reda på och särskildt lät fira deras
just då infallande namns- och födelsedagar. Där-
vid kom henne en egendomlig behändighet väl till
pass, hvilken åstadkom, att på samma gång alla
sågo sig gynnade, hvar och en ansåg sig för den
mest gynnade, — en svaghet, till hvilken just den
äldsta i sällskapet allra märkbarast gjorde sig
skyldig.
Tycktes det vara en föresats hos henne att
för sig vinna män af betydenhet, hvilka ägde rang,
anseende eller ryktbarhet, att besegra klokheten
och erfarenheten och genom sitt vilda, sällsamma
väsen eröfra till och med de betänksammastes
ynnest, så kom likväl icke ungdomen därför till
korta, — hvar och en fick sin andel, sin dag, sin
timme, under hvilken hon förstod att fängsla och
tjusa honom. Sålunda hade hon också snart fäst
sina blickar på arkitekten, som dock såg så rätt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
