Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159 —
Luciane hade redan vänjt sig vid att om morgnrna
icke kunna komma ur sängen och om kvällarna
icke i den.
Från denna tid finnas sällan några händelser
antecknade i Ottilies dagbok, men däremot allt
oftare ur lifvet hämtade och på lifvet syftande
maximer och sentenser. Men då de flesta af dem
väl icke kunnat uppstå af hennes egna reflexioner,
är det sannolikt, att man gifvit henne del af någon
bok, ur hvilken hon skrifvit af, hvad som tilltalade
henne. Åtskilligt intimare kändt ur egen fatabur
kännes nog igen på den röda tråden.
Ur Ottilies dagbok.
»Vi blicka så gärna in i framtiden, därför att
vi genom våra tysta önskningar skulle vilja leda det
tillfälliga, som där rör sig fram och åter, till vår
förmån.
»Vi kunna icke gärna vara i ett större säll-
skap, utan att tänka på, att slumpen, som för till-
sammans så många, också borde föra dit våra
vänner.
»Hur indraget man än må lefva, så blir man,
innan man vet ordet af, en gäldenär eller en for-
dringsägare.
»Möta vi någon, som är oss tack skyldig, så
rinner det oss genast i minnet. Men hur ofta
kunna vi icke möta den, vi själfva äro skyldiga
tack, utan att tänka därpå.
»Att meddela sig är natur, att upptaga det
meddelade så, som det gifvits, är bildning.
»Ingen skulle tala mycket i större sällskap,
om han vore medveten om, hur ofta han missför-
står de andra.
»Man förändrar andras ord, när man återger
dem, så mycket, antagligen endast därför, att man
icke förstått dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
