Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245 —
du beklagade min lott att stå ensam i världen som
en stackars fader- och moderlös, du skildrade
min beroende ställning och hur illa det kunde gå
mig, om icke en särskild lyckostjärna styrde min
väg. Jag uppfattade klart och noggrant, kanske
alltför bokstafligt, hvad du tycktes önska för mig
och fordra af mig. Jag gjorde då efter mina be-
gränsade insikter upp för mig vissa lagar, efter
hvilka jag sedan länge lefde, efter hvilka jag rättade
mitt görande och låtande, ända till dess du upp-
tog mig i ditt hus och ännu en tid efteråt.
»Men jag har slintit ur min bana, jag har brutit
mina lagar, jag har till och med förlorat käns-
lan af dem, och efter en förfärlig tilldragelse klar-
gör du åter för mig min belägenhet, som nu är
ändå olyckligare än förra gången. Hvilande i ditt
sköte, halft förlamad, hör jag liksom från en annan
värld åter din hviskande stämma öfver mitt öra.
Jag får veta, hur det står till med mig, jag fasar
öfver mig själf, men liksom förra gången har jag
också nu i min dväla utstakat min nya bana för
miS-
»Jag är lika fast besluten nu, som jag varda,
och hvad jag beslutat, måste du strax få höra.
Edvards maka blir jag aldrig! På ett förfärligt
sätt har Gud öppnat mina ögon för, i hvilket brott
jag är insnärjd. Jag vill sona det, och ingen må
försöka att få mig ifrån min föresats? Käraste,
bästa, tag dina mått och steg därefter. Kalla till-
baka majoren, skrif till honom, att ingenting får
göras. Det plågade mig så, att jag icke kunde röra
mig, när han gick. Jag ville rusa upp, skrika ut,
att du icke skulle låta honom gå med så straff-
värda förhoppningar.»
Charlotte såg och förstod Ottilies sinnestill-
stånd, men hon hoppades att genom tid och före-
ställningar kunna inverka på henne. Men då hon
uttalade några ord, som häntydde på en framtid,
på att smärtan skulle mildras, utbrast Ottilie häf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
