Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 253
trakter, hon som aldrig varit utanför sin födelse-
bygd, och rusade ifrån slottet ner till byn, till sina
föräldrar och släktingar för att förkunna sin lycka
och taga afsked, Olyckligtvis råkade hon därvid
komma in i ett rum, där det låg några sjuka i
mässling, och blef genast smittad. Man ville icke
uppskjuta resan, Ottilie yrkade själf på att få fara,
hon hade ju rest samma väg en gång förr, kände
folket på värdshuset, där hon skulle taga in, och
slottets kusk körde för henne, — det var ingen-
ting att vara orolig för.
Charlotte satte sig icke däremot. Också hon
ilade i tankarna bort från dessa omgifningar, hon
ville endast ställa de rum, som Ottilie bebott i slottet,
åter i ordning för Edvard, alldeles såsom de varit
före kaptenens ankomst. Hoppet att återvinna den
flydda lyckan flammar alltid upp på nytt i män-
niskohjärtat, och Charlotte var ännu en gång be-
rättigad, ja tvungen till ett sådant hopp.
SEXTONDE KAPITLET.
Då Mittler kom för att tala med Edvard om
saken, fann han honom ensam, med hufvudet lutadt
mot högra handen och armbågen stödd mot bordet.
Han tycktes nedstämd och lidande. »Plågas ni åter-
igen af er liufvudvärk?» frågade Mittler.
»Ja, den plågar mig svåra,» svarade Edvard,
»och ändå kan jag icke hata den, ty den påmin-
ner mig om Ottilie. Kanske lider hon också nu,
tänker jag, med hufvudet stödt mot vänstra han-
den, och har nog mera ondt än jag. Och hvarför
skall jag icke kunna bära det liksom hon? Dessa
plågor äro mig till gagn, ja, jag kan nästan säga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
