Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 258 —
vill, men hon tiger. Ännu en gång frågar han
henne ömt och bevekande, om hon vill tillhöra
honom. Hur intagande är hon icke, då hon med
nedslagna ögon skakar på hufvudet till ett mildt
nej! Han frågar, om hon vill till pensionen? Lik-
nöjdt nekar hon. Men då han frågar, om han
skall föra henne tillbaka till Charlotte, jakar hon
med en stilla nick. Han skyndar till fönstret för
att ge kusken befallningar, men som en blixt är
hon bakom hans rygg ute ur rummet, nere för
trappan och in i vagnen. Kusken tar vägen till-
baka till slottet, Edvard följer efter till häst på
några stegs afstånd.
SJUTTONDE KAPITLET.
Charlotte blef högst öfverraskad, då hon fick
se Ottilie komma åkande och Edvard strax efteråt
till häst spränga in på slottsgården. Hon ilade till
dörren, — Ottilie stiger ur och närmar sig, åtföljd
af Edvard. Ifrigt och med ömt våld fattar hon
de båda makarnas händer, trycker dem tillsam-
mans och ilar upp på sitt rum. Edvard kastar
sig i Charlottes famn och smälter i tårar; han kan
icke förklara sig, ber blott, att hon skall ha tåla-
mod med honom och bistå, hjälpa Ottilie.
Charlotte skyndar upp på Ottilies rum och
ryser till, när hon träder dit in, ty det var redan
alldeles utrymdt, endast de nakna väggarna funnos
kvar. Det såg lika stort som otrefligt ut. Man
hade burit bort allt, endast lämnat kvar den lilla
kistan, som man icke visste, hvar man skulle ställa.
Ottilie låg på golfvet med armen och hufvudet på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
