Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och samma text träffas sådana skiftningar. De
måste alltid komma till sin rätt. Men inte genom
spekulation, eller blott på sådan grundade
teorier, och inte heller genom konstlad inlärning.
Den metoden praktiserades nog förr såsom helt
legitim. Hela läsmetoden vilade ju på en
verklighetsfrämmande praxis, kanske i förbund med
vissa specialregler. Jag känner en person som i
skolan fick lära sig att man alltid skall betona
verbet i en sats. Och detta har setat i, så att
vederbörande vid högläsning ännu kan göra sig
skyldig till att följa denna regel även emot vad
naturlig betoning kräver.
Jag påstod att här yppa sig särskilda problem.
Skulle alltså inte allt vara sagt genom den här
förut formulerade grundregeln (given till den som
har sitt instrument i ordning och kan tekniken):
"Lyssna till hur Ni själv skulle säga!" Knappast.
En hel del blir att lägga till; men även där det
bara blir fråga om en tillämpning av
grundregeln, är det ändå åtskilliga särfall som kräva
belysning. Och detta måste ske genom att rikligt
med exempel föras fram — inte minst av det
skälet, att folk äro så ovana att lyssna, och att
lyssnande pröva, och att därav ta lärdom.
När vi nu komma in på konkret material, kan
man först fråga: böra vi inte hålla prosa och
vers helt isär? Prosaläsning tycks böra vara
enklare att komma till rätta med. Och vi tala ju inte
på vers (annat än i misshugg). Ja det är
uppenbart att något särskilt kommer till i versen,
utöver det i vardagslag rent naturliga. Versen är
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
