Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anbringas på svag plats, i sänkning,
bara man låter den behålla sin n
a-turgivna musikaliska högton.
Två inledande exempel (den emfatiska stavelsen
spärras):
Ne’y, min He’rcule, ne’y, den Wä’gen han tä-
mer1 oss i ntet.
Stiernhielm: Hercules, v. 381.
I da’g ett sla’get blir stri’den ny’.
Runeberg: Sandels.
Läsaren skall alltså här ge akt på: 1. Att den
starkt framhållna stavelsen står i sänkning,
mellan de tryckbärande stavelserna. 2. Att den
likväl kan framhävas — och spontant av läsaren
framhäves — på ett sätt som ingalunda vållar
slitning i versen, utan är förenligt med en fullgod
läsning. — Läsa vi sådana rader med ren
prosabetoning, förläna vi utan tvivel i de flesta fall åt
den emfatiska stavelsen både starkt tryck, längd
och hög ton: Ne’j min van, d e’ n sa’ken passar
mig inte. Vad är det alltså som sker när man
smälter in en sådan text i ett visst versmått?
Vi ta bort (det mesta av) den emfatiska
stavelsens tryck och längd — åtminstone s å mycket,
att den i dessa avseenden kommer att stå tillbaka
för de omgivande (icke emfatiska) stavelser som
likaledes duga till höjningar i versen. Det blir så
den kvarstående musikaliska högtonen som i
huvudsak ensam gör att stavelsen alltjämt
framträder såsom emfatisk.
1 höves, passar. Det är Fru Dygd som fördömer Fru Lustas
väg.
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
