Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gumman minns en man som for sin
väg och aldrig kom igen,
men hon har hans ord och tror sin
kaffesump och väntar än.
Vi tycka oss här inte ha en naturlig rätt att
göra paus, allt mindre ju intimare det språkliga
bandet är mellan orden på ömse sidor om
versslutet. Man kan alltså vilja göra gällande, att det
här blir en konflikt mellan diktens uppdelning på
versrader, kanske helt lika byggda, och fastheten
i det språkliga sammanhanget mellan dess rader.
Saken ställer sig nog olika vid rimmad och vid
orimmad vers. I fråga om den förra har jag nyss
uttalat, att rimmet måste på något sätt träda fram
— annars har det inte där att göra. Därav skulle
någon kanske vilja sluta, att versbindningen hos
goda skalder borde vara sällsynt i rimmad vers
(jfr sid. 53). Men detta tycks knappast vara fallet.
Det ser ut som om diktarna hade en känsla av att
rimordet, även där det inte kan få helt hävda sig,
dock akustiskt uppmärksammas tillräckligt för att
icke diktens metriska struktur skall bli utsuddad.
I den orimmade versen skulle detta senare lättare
riskeras. Jag skulle förmoda att också versslaget
spelar någon roll. Att åtminstone Runeberg inte
var rädd för versbindning i hexameter, kunde vi
ha iakttagit ovan (sid. 41). — Men för mig står
det klart att versbindning vid så nära samhörighet
som i åtskilliga av de nyss anförda raderna icke är
tillbörlig. Motsatsen mellan språklig enhet och
versens krav vållar för stor slitning. Emellertid
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
