Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mot den stilbrytning som faktiskt ligger i
sådant, äro vi omedvetet ganska överseende. Vi ha,
trots allt vårt berättigade krav på naturlighet
också i den poetiska formen, där fått vänja oss
vid vissa av verstekniska skäl framkallade, kanske
äldre ordformer, ordföljdstyper o. s. v. som vi
måste finna stela eller torra även i vanlig skriftprosa.
Detta gäller t. ex. ej; men i vers ha vi fått
suspendera vår stilkänsla, ty ordet behövs som enstavig
växelform av negationen:
En uf skrek uhu! ifrån Brynbärsbråten,
och de märkte, de hörde det ej.
Fröding: Det var dans bort i vägen.
Eftersom det ännu är få diktare som genomfört
singulara former av verbet vid pluralt subjekt (till
dem hör Sten Selander), måste verbets
pluralformer trivas vid sidan om helt vardagliga former
av andra ord. Ur samma dikt (jag sätter in
uttalsformerna) :
O’ rockskörten flaxade, förkläden slängde,
o’ flätorna flögo o’ kjolarna svängde,
o’ musiken den gnällde o’ gnäll.
"Vi märka, vi höra det ej", skulle man kunna
säga härom.
Vi ha hittills utgått ifrån att åtminstone
regelbundet byggda verser vid högläsningen framlocka
en alldeles bestämd rytmik. Det är dock känt att
inlevelsen, eller den omedvetna suggestionen hos
den känslige, kan driva till helt olika ryt-
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
