Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredagen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
längtar.» Ack nej då. Det var allmänne åklagaren som
längtade efter honom.
Alltså: om han inte givit vika för sin skräck, så skulle
han i detta ögonblick redan varit på väg norr ut under
polisbevakning för att i sista minuten stå till ansvar
för sitt brott.
Om det funnits någon i Stockholms stad som levt
sammanhangslöst och utan mening, så var det Osvald
Andersson med sitt tvåfärgade hår. Att leva betydde
att jobba hop till mat och logi, fröjd och böner, sova,
läsa Idrottsbladet, heja vid en match.
Han visste inte värst mycket mer om kärlek,
medlidande, smärta än ohyran, endast i rädsla låg han över
den. Han hade aldrig tagit i beräkning någon högre
instans än allmänne åklagaren och knappt den. Nu hade
ett mysterium kastats in i hans tillvaro. Något hotade
honom. Något varnade honom på samma gång. Detta
Något ville erinra honom om att han var ihågkommen,
men det ville inte genast sätta honom fast. Det var
väl inte underligt om Osvald Andersson låg sömnlös
i sitt rum för resande. Följande morgon vandrade han
vidare neråt Småland och skydde varje gård, där han
såg en antenn.
Gåtatorps skogar voro ödsliga och bra för en
efterlyst person. Men när han på fredagen travade genom
dem, var han så trött och hungrig att han till och med
hejdade en bil, fast den körde i motsatt riktning. I den
satt en ensam böna som inte borde vara så svår att
klara.
7. — Wägner, VündJcoraet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
