Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredagen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
pojken och hans kärlek borde ha vittnat med
hänförelse om människans och kärlekens gudomliga ursprung
i stället för att göra sig ofrälse som djuren.
— Vilka strålar då, fjun?
— Små fina elektriska vågor som går mellan dig
och mig. För resten är allting strålar, du också.
— Nej nu skojar fjun! Jag är inget fyrverkeri, det
märker jag väl.
— Jo, ett litet kärt fyrverkeri, varför inte det, Olle?
— Nej tack för det slocknar ju strax.
— Inte så strax Olle men när man har brunnit ut
så slocknar man. Nej men Olle? Blev du ledsen? Säg
raring, vad hade du tänkt? Att du skulle leva alltid?
— Far har lovat mig att leva så länge Gud finns.
Tystnad.
Vad säger man nu till det? Kanske: Jaså, det var
länge. Efter man inte kan direkt säga emot.
— Varför säger fjun ingenting. Det här är väl en
viktig sak åtminstone.
— Olle lilla, jag törs bara inte lova. Jag vet inte så
värst mycket. Men en sak kan jag tala om för dig
som jag vet, och det är att det är så naturligt och
enkelt att dö så.
— Men om man eventuellt kommer till helvetet sen?
— Men Olle! ropade Dagmar häftigt. Var får du dina
ord ifrån? >
— Får jag inte säga eventuellt? Det säger ni ju
jämt. ; r
— Men jag menar helvetet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
