Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredagen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
— Nej, tala inte om det! Jag vill inte att far ska vela
det heller.
— Nej, vi tiger med det du och jag, min påg. Men
skämmas behöver du inte ändå, älskling.
Mänskligheten har gått igenom så mycket, så det är inte underligt
om det sitter lite rädsla i oss efter det. Mest när man
är liten. Rätteligen ska det vara så, att när man växer
upp är det som när solen stiger på himmelen och allt
mörkt och hemskt försvinner.
— Ja, det förstås, men man kommer ju i alla fall
närmare och närmare döden, invände OUe.
— Det är så rätt, Olle. Du är riktigt logisk. Men
man tycker den är mindre och mindre hemsk. För
resten tycker jag inte vi ska tala om döden, för den
angår oss ju inte på länge, länge.
— Ja, men du och far som är så kålesalt gamla, ni
lever väl inte värst länge, stackars fjun? Han kysste
henne. Medlidandet kändes än en gång så konstigt i
magen.
— Jo, vänta du, sade Dagmar, vi lever nog så länge
du vill, och sen dör vi som två små julgransljus.
— Jag känner på mig, att jag inte vill dö i alla fall!
Jag hörde väl att du sa i dag till far, att gubben haft
ett långt dagsverke innan han fick sluta.
— Men när du ska dö, älskling, finns det dubbelt så
skickliga läkare som nu.
— Men du, kan de skickliga läkarna hjälpa en så
man inte är ett dugg rädd?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
