Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lördagen - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
Han tvang henne till sist att påminna om vad som
hände då Ulla ringde upp honom.
Och då såg hon att han med ens kom ihåg.
Nu stod alltsammans levande för honom! Samtalet
mellan Dagmar och Olle, den vita masken i hjärtat,
Ullas ångestrop som inte löst ut hans vilja att hjälpa
utan blott hans hopsparade bitterhet.
— Vad svarade du på hennes fråga? frågade han, fast
han ungefär visste det.
— Det enda jag kunde: att det fanns en odödlighet
och det var den biologiska som hon stod i begrepp att
vinna, då hon blev mor.
— Hon kände en sista tvekan inför sitt hemska
beslut och vände sig till mig men jag lämnade henne utan
hjälp. Jag kunde kanske ha hindrat henne att ta giftet.
Och här har jag gått i två år och klagat över att jag
inte fick tillfälle att ge av mina rika gåvor, o min Gud!
— Felet är mitt, förstår du väl, sa Dagmar förfärad.
Jag skulle ha hört att något var på tok och störtat dit
och sett efter vad som stod på. Men sen jag lagt ner
luren tänkte jag inte på henne mer. Bara på vad jag
förstått om dig... om oss...
Länge var det tyst i rummet medan de betänkte sina
irreparabla försummelser.
— Jag tog mig ton mot dig nyss, sade slutligen Malte,
med en röst så full av leda och trötthet vid egen
ofullkomlighet som en människas röst kan bli. Jag har många
gånger känt mig förbittrad mot dig för att du hade så
många patienter och jag nästan inga.
10 — IF ii g ner, Yündkonct.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
