Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Söndagen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
— Kom så fort ni kan!
Hon försökte ge Ulla en spruta medan ännu de två
herrarna sovo, men blodcirkulationen var för dålig.
Nå, så visste man det — att ingenting lönade sig mer.
Malte tittade in ett ögonblick före kyrkdags med
prästrock och predikan. Han tycktes bli djupt gripen av
nyheten att Ulla ännu levde. — Gud kanske i alla fall gör
ett under i Gåtatorp, sade han. Och Dagmar vågade inte
svara att här var inte fråga om under utan bara om ett
ovanligt segt ungt hjärta, ty hon kände det som om ett
enda ord från henne skulle kunna bryta ner den spröda
jämvikt han hade just nu och som han behövde över
gudstjänsten.
I detsamma kom Olle och kallade:
— Vi måste gå nu far.
Där Dagmar stod i fönstret och såg dem gå hand i
hand, kunde hon konstatera att det i dag var livligare
än vanligt omkring kyrkan. Men det var ju heller inte
någon vanlig söndag. Ulla le Fort låg döende på andra
dygnet och Gåtatorp, övergivet av Klipping, var ett byte
för stridiga viljor. Hon hade rätt gärna velat gå till
kyrkan själv och konstatera vilka nya åhörare som Malte
fått, vilka de hjälplösa människor voro som sökte sig
från den alltför oroliga världen till den osynliga som
Malte talat om. Men att Albär Fristedt inte var bland
dem, det behövde hon inte gå till kyrkan för att veta.
När hon hörde Klipping utanför, skyndade hon hastigt
ut och låste bakom sig. Men det blev ingen strid. Allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
