Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Söndagen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306
Språng började skratta till deras oändliga lättnad.
— Nej man kan inte det, sade han. Nå, när är
Andersson klarad?
— Jag är redan klarad, försökte Olle.
— Nej min gubbe, sade Språng, inte förrän tolv i
natt.
— Snälla kommissarien! bad Astrid.
Språng tvekade lite, så tog han handen från den
olyckliges skuldra.
— Ja, jag är tjänstledig, sade han, så jag har ingen
skyldighet att förstöra ert liv, jag kunde ju varsko
mina kamrater förstås, men ni har en mäktig
beskyddare, det är tur för er, och utmana inte ödet en gång
till...
— O tack så förfärligt mycket kommissarien...
— Tacka i så fall doktor Udd, och ge er i väg nu.
Astrid var mycket mjuk och öm och beskedlig de
sista minutenia innan tåget gick. En sådan ömhet hade
Olle saknat hittills och han begrep inte varför Astrid
var så mild. Han hade inte märkt att polisen talat till
henne om stölden som till en invigd, den mest invigda
av alla. Hon stod fullkomligt över alla misstankar hon.
Olle smälte av lycka och detta var så mycket värre
för honom som han aldrig skulle se henne mer, aldrig få
veta varför hon vägrade besvara hans brev. Det låg
mycket lidande framför herr Osvald Andersson för hans
mänsklighets skull.
I själva mynningen av den korta allén upp till
prästgården fick Språng se Klipping, orörlig som ett sten-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
