Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På det viset fortfor vi sen att ha våra möten vid
flodmynningen. Damen satt med flickan och jag sov,
och ibland berättade hon för mig. Hon hade blivit
tvingad att gifta sig med min husbonde och så där,
en elak styvmor och så där, och sin man hade hon inte
alls kunnat tycka om och så där. Men den andre,
remontören, honom tyckte hon om, och jag sörjer
så dant, sa hon, att jag blev bortgift mot min vilja.
För du vet ju själv, sa hon, ett sånt levnadssätt min
man för, men den där andre han är så annorlunda,
sa hon, och så prydligt klädd är han alltid och mot
mig är han så snäll, men ändå, sa hon, kan jag
omöjligt känna mig lycklig, för jag sörjer barnet så
förskräckligt. Och nu har han och jag kommit hitresande,
sa hon, och bor här hos en kamrat till honom, men
jag lever i sådan ängslan för att min man skall få
veta det, och vi skall snart resa igen och då får jag
åter gå och sörja över barnet.
— Ja vad skall man göra åt det? tyckte jag. När
som du har visat vanvördnad för lagen och religionen
och brutit ditt vigsellöfte, så måste du också lida.
Hon började gråta, och från den dagen grät hon
mera förtvivlat och lämnade mig ingen ro med sina
klagovisor, och så började hon jämt och samt lova mig
pengar.
Så kom hon slutligen allra sista gången för att ta
farväl och sa som så:
— Hör på, Ivan (hon visste mitt namn nu), hör på,
sa hon, vad jag säger dig. Nu kommer han hit till oss.
— Vilken han? frågar jag.
— Remontörn, säger hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
