Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anmäler mig, men så kom jag återigen att tänka på
att det var förargligt för pengarnas skull, för dem
skulle de förstås ta ifrån mig i polisen. Nej liten smula
av dem skall jag då först göra av med, tänkte jag, jag
skall åtminstone gå in på ett värdshus och få mig te
med kringlor. Och så gick jag in på ett värdshus vid
marknadstorget och beställde te och kringlor och satt
där och drack både länge och väl, men till sist kunde
jag ju inte hålla på med det längre och så gav jag mig
i väg.
Jag kom ut på stäppen på andra sidan Sura, floden,
där hästhjordarna står, och där var också en hel hop
tatarer i kibitkor. Alla kibitkorna är likadana, men
en var så grann, så grann, och kring den stod det en
hop herrar som prövade ridhästar. Det var alla
möjliga sorts herrar — civila och militärer och godsägare,
som hade kommit resande till marknaden, och alla
rökte de pipa och stod i en ring kring en stäpptatar,
lång och smal som en gärdsgårdsstör, som satt på en
brokig filt klädd i tatarisk långrock och hög mössa.
Jag tittade mig omkring, och när jag fick se en
som hade suttit och druckit te på värdshuset samtidigt
med mig, frågade jag honom vad det där var för en
högförnäm tatar som satt medan alla andra stod.
— Vet du verkligen inte vem det är? svarade
karlen. Det är ju khan Dzjangar.
— Och vad är det med khan Dzjangar då? frågade
jag.
Då svarade han att khan Dzjangar var den främste
hästuppfödarn på stäppen, hans hjordar vandrade ända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
