Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tataren hade begärt inte bara min själ utan min
köttsliga far och mor i lösen för henne, så hade jag inte
tvekat. Men det var ju inte att tänka på att kunna få
en sådan vinghäst, när herrar och remontörer bjöd jag
vet inte vad för henne. Inte nog med det för resten.
Handeln var inte slut ännu och ingen hade fått henne,
när vi fick se en ryttare komma sprängande på andra
sidan floden på en svart häst, och han viftade med
sin stora hatt och i en blink var han framme, hoppade
av, släppte hästen och gick rätt fram till det vita stoet
och blev stående framför huvudet på henne just som
den andra statyn och sa:
— Det är mitt sto.
— Vackert ditt! svarade khanen. Herrarna ger mig
femhundra penningar för det.
Ryttarn — det var en väldig, stormagad tatar —
blev så blodröd i synen som om han varit flådd och de
små ögonen vart som springor och han röt till:
— Jag ger hundra penningar mer än någon annan.
Det blev en uppståndelse bland herrarna, de bjöd
högre ändå och khan Dzjangar han satt där och
smackade med läpparna. Men från andra sidan Sura kom
det ännu en tatar sättande på en fux med lång man, och
denne åter han var mager och gul och skranglig och
ännu fulare i synen än den förste. Han hasade sig av
hästen och ställde sig spikrak framför det vita stoet
och sa:
— Till alla säger jag: jag vill att stoet skall bli mitt.
— Vad är meningen med allt det här? frågade jag
min granne.
— Meningen, svarade han, den ligger i khan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
