Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•*Jag tycker, han ser så mörk ut, att jag
blir rädd för honom», svarade Anna.
»Och jag vet ingen människa, man behöver
vara så litet rädd för som Adrian. Han vill
bara göra människor glädje.»
»Det kan man inte, om man inte själv är
glad», svarade Anna och tog korgen under
armen. »Men nu ska vi inte stå här längre
i myllan. Nu får ni lov att se, huru vi bo!»
Hon gick framför honom upp emot huset. Per
följde efter, och han kunde inte låta bli att le
vid åsynen av henne. Hon var så ung och
så frisk. Armarna, som voro bara upp till
armbågarna, voro starkt solbrända, och de små
händerna fulla av jord. Det rika, ljusa håret
sken i solljuset och slog som en gloria omkring
hennes huvud och den bruna nacken. Förklädet
var längre än klänningen, och nu då han såg
henne från ryggen märkte han, att hon hade
på sig en rätt kort bomullsklänning, under vilken
de fina smalbenen stucko fram, medan de små
fötterna traskade käckt i väg, instuckna i
trätofflor utan hälar. Per tyckte, att hon var
mycket vackrare än dagen förut, då hon varit
klädd som en fröken i vit piké.
Då de hade kommit in i huset, bad Anna
— 262 —,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
