- Project Runeberg -  Våra vänner från i fjor eller Systrarne Marchs senare lefnadsöden /
154

(1872) [MARC] Author: Louisa May Alcott
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

154

närvarande; men jag skall se på det och ge er svar
i nästa vecka."

Hanna tyckte alldeles inte om att lemna det,
ty mr Dashwood behagade henne för ingen del; men
under sådana omständigheter var det ingenting annat
för henne att göra, än att niga och gå sin väg och
se särdeles hög och värdig ut, som hon så lätt kunde
göra, då hon blef förargad eller brydd, och nu var
hon begge delarne; ty det var alldeles klart efter
de menande blickar, som utbyttes mellan herrarne
— att det lilla påhittet om "min vän”, ansågs för
ett godt skämt, och ett skratt, som framkallades af
någon ohörbar anmärkning utaf redaktören, just som
hon stängde dörren, fullbordade hennes förtret. Halft
besluten att aldrig mera återvända, gick hon hem
och arbebtade bort sin förargelse genom att ifrigt sy
förkläden, och efter ett par timmar var hon så lugn,
att hon kunde skratta åt alltsammans och längta
efter nästa vecka.

Då hon åter gick dit, var mr Dashwood ensam,
hvilket mycket gladde henne. Mr Dashwood var
mycket mera vaken än förra gången — hvilket var
angenämt — och mr Dashwood var ej alltför mycket
fördjupad i sin cigarr, utan visste att skicka sig —
det andra sammanträffandet var alltså vida trefligare
än det första.

«Vi vilja taga den (redaktörer säga aldrig jag”)
om ni ej misstycker några förändringar. Den är för
lång, men om vi utesluta de ställen, vid hvilka jag
har satt märke, så får den just den rätta längden,"
sade han i affärslik ton.

Hanna kände knappast igen sitt manuskript, ty
så skrynklade och understrukna voro dess sidor och
paragrafer. Med samma känslor, som en öm moder
skulle ha haft, om hon blifvit ombedd att afhugga
sitt späda barns ben, på det det skulle få rum i en
ny vagga, såg Hanna på de utmärkta ställena och
blef förvånad öfver att finna, att alla moraliska re-
flexioner — hvilka hon omsorgsfullt lagt in som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vannerfjor/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free