- Project Runeberg -  Våra vänner från i fjor eller Systrarne Marchs senare lefnadsöden /
159

(1872) [MARC] Author: Louisa May Alcott
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

159

likväl tycktes han alltid hafva någonting att ge bort
— främling och likväl var han allas vän; han var
icke längre ung — men så glad och lycklig som
en gosse; ful och besynnerlig — men likväl funno
många hans ansigte skönt, och hans egenheter blefvo
genast förlåtna för hans egen skull. Hanna hade
ofta gifvit akt på honom och försökt upptäcka, hvar-
uti hans behag låg, och slutligen kommit till den
slutsatsen, att det måste vara hans godhet, som åstad-
kom underverket, Om han hade någon sorg, "satt
den med hufvudet under vingen" och han vände
blott den soliga sidan åt verlden. Det fanns fåror i
hans, panna, men tiden tycktes hafva rört vid honom
med, lätt hand, ihågkommande, huru god han var mot
andra. De djupa linierna omkring hans mun voro
minnen efter många vänliga ord och muntra skratt;
hans ögon voro aldrig kalla eller hårda, och den
varma kraftiga handtryckning, som hans stora hand
gaf, var vältaligare än ord.

Sjelfva hans kläder tycktes hafva någonting ar
hans gästvänliga natur hos sig; ty de sågo så be-
qväma ut och tyckte om att låta honom känna sig
ledig i dem. Hans stora väst visste, att ett stort
hjerta klappade under honom; hans grofva rock hade
ett sällskapligt utseende, och de svällande fickorna
utvisåde tydligt, att små händer gingo tomma in i
dem och kommo ut fulla; till och med hans stöflar
voro välvilliga, och hans kragar voro aldrig styfva
och skafvande, som andra menniskors,

"Detta är det!" sade Hanna till sig sjelf då
hon slutligen upptäckte, att verklig välvilja mot ens
medmenniskor kunde försköna och förädla till och
med en fetlagd tysk lärare, som slefvade 1 sig sin
middag, stoppade sina strumpor och var belastad med
namnet Bhaer.

Hanna satte högt värde på godhet; men hon
egde också en stor qvinlig aktning för intelligens,
och en liten upptäckt, som hon gjorde om profes-
sorn,. ökade mycket hennes aktning för honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vannerfjor/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free