Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
skola vara bror och syster, som älska och hjelpa hvar-
andra hela vårt lif, skola vi inte det, Laurie pet
Han sade ej ett ord, men han tog handen, som
hon räckte honom, och lade ett ögonblick sitt ansigte
på den, i det: han kände, att ur den allvarsamma
passion, hvilken han som gosse hyst. för: henne, hade
det uppspirat: en vacker och fast vänskap, hvilken
skulle bli en välsignelse för dem begge. Men Hanna
ville icke, att hans hemkomst skulle: vara sorglig,
derför sade hon plötsligt helt gladt:
«Jag kan. alldeles icke begripa, att det är samnt,
att ni barn äro gifta och skola till att sätta bo. Jag
tycker det är som det vore i går jag knöt på Amy
sitt stora förkläde och lufvade dig, då du varretsam.
Min Gud, hvad tiden fÅyger!
«Som ett af barnen råkar vara äldre än du sjelf,
behöfver du icke tala alldeles som en mormor. Jag
smickrar mig med att vara en "fullväxt gentleman",
som Peggotty sade om David, och då du får se Amy,
skall du finna, att honär ett mycket brådmoget barn,"
sade Laurie, som tycktes road af Hannas moderliga
väsen.
«Ja, om du än är litet äldre till åren, så är jag
så mycket äldre hvad känslan angår, Teddy. Qvin-
nor äro det alltid, och detta sista året har varit så
svårt, att jag känner mig vara fyratio."
ssStackars Hanna! Vi läto dig bära det ensam,
medan vi foro omkring och roade oss. Du har åldrats;
ty här är en fåra, der är en till, och då du inte ler,
se dina ögon sorgsna ut, och då jag nyss rörde vid
kudden, fann jag den våt af tårar. Du har haft myc-
ket att bära och har måst bära det ensam. ’Hvilket
sjelfviskt odjur jag varit!” Och med ett ångerfullt
utseende slet och ryckte Laurie sig i håret.
Men Hanna vände blott på den förrädiska kudden
och svarade med en ton, som hon försökte göra full-
komligt glad:
sNej; jag hade pappa och mamma, som hjelpte
mig, Margrets små kära barn, som tröstade mig, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
