- Project Runeberg -  Våra vänner från i fjor eller Systrarne Marchs senare lefnadsöden /
303

(1872) [MARC] Author: Louisa May Alcott
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

303

«Jo det gör jag och beundrar gropen i din haka
på samma gång. Jag vill visst icke göra dig fåfäng,
men jag måste erkänna, att jag är stoltare öfver min
vackra man än öfver alla hans penningar. Skratta
inte åt mig — men det är en riktig tröst för mig
att se din näsa," och med dessa ord strök Amy,
med artistisk tillfredsställelse, sakta och smekande
hans välbildade ansigte.

Laurie hade fått många komplimanger i sitt lif,
men aldrig någon, som behagat honom bättre, hvilket
han tydligt visade, oaktadt han skrattade åt sin hustrus
underliga smak, medan hon långsamt frågade:

Får jag göra dig en fråga, älskade Laurie?"

"Naturligtvis får du det."

Skall det göra dig ledsen, om Hanna gifter sig
med mr Bhaer?’" :

"Aha! var det der, som skon klämde! Jag kunde
väl tro, att det var någonting i gropen, som ej be-
hagade dig. Men som jag inte är någon hund, bun-
den vid kojan, utan den lyckligaste menniska i lifvet,
kan jag försäkra dig, att jag på Hannas bröllop skall
dansa med ett hjerta som är lika lätt som mina hälar.
Tviflar du på det, mamie?’"

Amy såg på honom och blef nöjd. Hennes sista
lilla svartsjuka fruktan försvann för alltid och hon tac-
kade honom med ett ansigte, som strålade af kärlek
och förtroende.

«Jag önskar, att vi kunde göra någonting för
den hederlige gamle professorn. Kunde vi inte hitta
på någon rik slägting, som nödvändigt måste dö der-
borta i Tyskland och som kunde lemna honom en
liten nätt förmögenhet?" sade Laurie, under det de
började gå arm i arm upp och ned i det långa för-
maket, hvilket de mycket tyckte om att göra såsom
ett minne af slottsträdgården.

«Hanna skulle lura ut oss och förstöra alltsam-
mans, hon är så stolt öfver honom, just sådan som
han är, och i går sade hon, att hon tyckte fattigdo-
men var en herrlig sak."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:49:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vannerfjor/0309.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free