Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308
henne till ett förtjusande menniskobarn. I hennes
verld var det alltid vackert väder, och hvar morgon
klättrade hon upp till fönstret — klädd i sin lilla
nattdrägt — för att se ut, och antingen det regnade
eller solen sken, sade hon: "Åh, vattra dag, åh, vattra
dag!" Alla menniskor voro hennes vänner, och hon
erbjöd kyssar så förtroendefullt åt främlingar, att de
mest kallsinniga ungkarlar gåfvo vika och barnavänner
blefvo trogna tillbedjare.
«Ja tytta om alla," sade hon en gång, i det hon
med en sked i ena handen och en mugg iden andra
räckte ut armarne, liksom ifrig att omfamna och mätta
hela verlden.
Allt efter som hon blef större, började hennes
mor att känna, att "Dufslaget" skulle bli välsignadt
genom närvaron af en varelse, som var lika så lugn
och kärleksfull som den, hvilken hade hjelpt till att
göra det gamla huset till ett hem, och Margret bad,
att hon skulle blifva besparad en sådan förlust som
den, hvilken nyligen lärt dem, huru länge de haft en
engel ibland sig utan att veta det. Hennes morfar
kallade henne ofta "Betty’, och med outtröttlig hän-
gifvenhet vakade mormor öfver henne, liksom hon
derigenom sökt att försona något föregående misstag,
som intet öga utom hennes kunde se.
Demi var, lik en verklig Yankee, af en frågvis
natur och önskade veta allting och blef ofta mycket
nedslagen, emedan han icke kunde få tillfredsställande
svar på sitt beständiga "hvarför?"
Han hade äfven en lutning åt den filosofiska
sidan, hvilket högeligen förtjuste hans morfar, som
brukade hålla sokratiska samtal med honom, under
hvilka den försigkomne eleven, till fruntimmernas oför-
stälda förnöjelse, stoppade munnen till på sin lärare.
«Hy ä dä, som kommej mina ben att gå, fafar"
frågade den unge filosofen, i det han med en efter-
tänksam min mönstrade dessa verksamma delar af sin
kropp, medan han en qväll hvilade sig efter en munter
lek, innan han gick till sängs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
