Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
är vår bröllopsdag, anmärkte hon, medan hennes
tårfyllda ögon ömt sågo in i hans.
Horstmanns sinne var i den största förvirring.
Han kunde icke försvara sig mot den aningen, att
Annas kärlek var osann, att hennes ömma ord och
kärlek icke kommo från hjärtat, utan voro komedi.
Hon påminde honom nu om bröllopsdagen! Men den
hade hon inte tänkt på, då hon ville draga honom
med på visit! Han kände, huru han upprördes av
att se sin vilja bruten, han kände, att hon åter ljög
för honom, att hon gjorde honom svag, och dock
kunde han icke värja sig. Han lät sig ryckas med
av det trolleri, som utströmmade från hennes skönhet,
han besvarade hennes kyss, som berövade honom
vilja, förstånd och besinning. Hon drog honom ned på
en stol, satte sig på hans knä och tryckte sig tätt
intill hans bröst, så att han inhöljdes i hennes sött
doftande hår, och de långa, vida, lösa ärmarna på
hennes morgonrock. Det syntes honom, som om
marken gled bort under den förälskade mannens fötter,
som om han av en havsjungfru droges ut på djupet,
där vågorna slöto sig samman över hans huvud.
Det blev mörkare och mörkare i rummet. Solen
hade för länge sedan gått ned. Inne från matsalen
sken en strimma ljus genom den på glänt stående
dörren. Kvällsbordet stod redan dukat. För andra
gången knackade tjänsteflickan på dörren. Omsider
gingo de in och satte sig till bords. Horstmanns
ansikte var ännu mörkt, och i hans blick låg ett
sorgmodigt allvar, en djup smärta arbetade i hans själ.
Hon tog icke ögonen från honom, medan hon då och
då med dämpad röst erinrade honom om små episoder
från deras bröllopsresa.
Efter kvällsvarden försvann hon en liten stund.
Hon sprang till modern och viskade hastigt:
— Var bara lugn! Han gör dig ingenting! Jag
har redan lugnat honom, han är verkligen en grobian.
Därpå ilade hon åter i väg.
— Varifrån kommer du? frågade han.
— Jag gick bara in för att se,, om det var i
ordning i sovrummet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
